NY blogg

Jag testar nu en ny bloggsida, där det är lättare att få in bilder. Hoppas att alla hittar dit.

http://bergershundarochannat.wordpress.com/

Så var vi halta igen

Alltid något nytt. Nu är jag halt och Jizza är halt. Min hälta först. Den kom häromdan utan föraning började det göra ont under foten, det har bara blivit värre och nu vill jag nästan inte sätta ner foten, att böja tårna gör jätteont. Det finns ingen orsak till hältan så jag hoppas att den försvinner lika plötsligt som den kom. Funderar ändå på om det är det ena paret vinterskor som inte är bra, jag ska låta bli dem ett par dar.

Jizzzas hälta tror jag kommer av för djup snö. Hon fastnade i snön och orkade inte få upp sin bakdel utan att kämpa en del. Dessutom har hon, gamla tanten, mycket spring i benen så det känns nästan som jag måste dämpa henne.

I dag promenerade vi i -9 graders kyla, med en sol som smekte trädtopparna och marken men däremellan på min nivå låg dimman riktigt tät. Så underbart vackert, ett riktigt sagolandskap.

Det är en bild i mitten också, dimma inte skakig fotograf.

Decemberljus

Här har vi decemberljus. Idag firar vi Gs födelsedag och Finlands nationaldag. Dubbel anledning att fira på en vanlig måndag. Dessutom har vi barn med respektive på besök vilket inte gör helgen mindre trivsam.

Ute blåser kalla vindar och snön har dalat i dagarna två. Det har säkert kommit ca 10 cm till de senaste dagarna. Det har tyvärr gjort att jag nu inte kan vandra som jag vill på mitt flygfält. Det är insnöat. Vi försökte i går men efter att ha pulsat i knähög snö i några hundra meter insåg vi att det var plogade vägar som gäller fortsättningsvis. Men, jag kan konstatera att delar av fältet är plogat så jag kan fortsätta mina promenader där nere även fast det blir rejält med snö.

Nu har jag också fått hjälp med teknikens underverk, jag kan nu föra över mina bilder från mobilen till datorn. Tur att det finns söner som kan lära gamla hundar dessa moderna apparater.

Jag har tagit lite kort på flygfältet, det är så lätt att se naturens skiftningar där, här kommer några.

Den första bilden är mina och hundarnas fotsteg gjutna i is när snön hade blåst bort.

Oväder eller.....

Så då är vi mitt i ovädret. Tyvärr måste jag säga att det har sprungit förbi oss, nästan ingen snö, så där ca fem cm, lite mer där det har blivit snödrev. Jag kan fortfarande vandra på mitt älskade flygfält, där är det helt snöfritt, vinden har sopat snön någon annanstans.

I dag var vinden så stark att jag gav upp promenerandet, jag kom nästan inte framåt, men jag njuter ändå.

Snöslungan skulle fram idag, men då kom jag på att jag glömt att köpa bensin, så då var det bara att sätta sig i bilen för att skaffa hem drivmedel. I morgon måste jag nog ta bort lite snö framför garaget i alla fall.

I går var vi till Skara, några tiotal mil bort och där var det betydligt mer snö och riktigt moddigt på vägen och trafiken på E6 flöt på i ca 60 km/tim. Vad skulle vi göra i Skara mitt i ovädret, jo vi skulle köpa vantar och mössa åt mig på Jula, men det blev i stället handel av tågdelar till tågbanan, det finns en affär där som säljer Märklintåg och tillbehör till dessa. Vi kom hem med en massa små, små lampor som ska sitta på växlarna och visa åt vilket håll tåget kommer att köra. Jag lyckades montera ihop tre, men endast en fungerade, någonstans har jag inte lyckats få kontakt mellan strömförande räls och lampa. I kväll blir det bara att börja om från början, men det blir dubbelt så svårt för allt det småiga ska rivas också. Maken G håller mig sysselsatt.

Jag har fotat flygfältet med mobilen i olika väder, det kan se rätt dramatiskt ut, för jag tänkte att ni läsare skulle få se hur jag har det, men någonstans under flytten har jag förlagt den CD som ska underlätta för mig att föra över mina bilder från mobilen till datorn. Nu måste jag invänta sönernas ankomst till oss. De kan lösa alla våra tekniska problem, så vi lagrar dem och kan längta efter besöken.

Hundträningen pågår just nu under lite udda former. Mest leker vi lite på fältet och några få friaföljsteg i rätt position. Lite nej-träning blir det också, då det här och där dyker upp en hare på fältet.

Vardag i stugan

Nu går dagarna fortare än jag hinner med. Det märks på mörkret på eftermiddagarna som kryper på allt tidigare. Här på landet märks verkligen mörkret, det blir kolsvart, men å andra sidan märks också månsken och stjärnor på ett fantastiskt sätt. Det är underbart att bara gå ut framför huset och titta rakt upp på himlen. ficklampan har fått en framskjuten plats här hemma för utan den står man sig ganska slätt om man vill röra sig ute efter mörkrets inbrott.

Dialysrummet är klart, nästa vecka slipper G resorna till Skövde för dialys, det ska bli skönt tycker vi båda.

Det blev lite förändringar i rumsfördelningen för det gick inte att installera vatten i det rum som vi önskade, så nu har det blivit resa till Ikea i Jönköping för att handla gästsängar och göra det lilla rummet till gästrum och då hamnar den gamla bäddsoffan i gästhuset som extrabädd och umgängesdel.

Rumsrokaden innebar att att Jizza nu blev utan sängar att ligga i på natten. Jag vill ha de nya sängarna fria från hund. Första natten gick hon in i kompostgallret som stod framför dörren. Nu får Jizza klara sig med sofforna och fåtöljerna i vardagsrummet som sovplats.

På gårdagens träning var Igor väldigt het på gröten, nu står det helt klart att det finns inget annat val än att börja om med fotgåendet. Jag måste få honom i position igen. Det är inte lönt at ttävla så länge han går så långt fram som han gör just nu. Vi testade lite igag på promenaden, då gick han som en gud, alldeles rätt placerad. Kan det bero på att jag inte hade någon belöning inom räckhåll. Det tål att funderas på.

Mitt i november

Tänk att det redan är mitt i november.

Just nu vräker regnet ner utanför mitt fönster och snön som kom för några dagar sedan smälter nu bort. Det gör faktiskt ingenting för jag tycker att det är lite för tidigt med snö som ligger redan i november.

Vi har haft sommardäck på den stora bilen och det kändes inte så bra för här på landet blir det riktigt vinterväglag när snön kommer. Alltså åkte vi i torsdags upp till Stockholm för att byta däck. En till viss del alldeles fasansfull resa. Ca en tredjedel av vägen, var moddig och snorhal och vid Finnerödjabackarna hamnade vi bakom ett gäng långtradare som inte kom upp för backen och västerfilen var inte körbar med sommardäck. Vi hade inte val, ut i snömodden och slängandes till höger och vänster gick bilen sakta förbi det långa tåget av långtradare. Vi var den näst sista bilen som kom förbi. Sedan hade långtradarna blockerat vägen. Med vinterdäcken på kändes hemfärden mycket tryggare.

Hundträningen då. I onsdags blev Igor påhoppad av en annan aussie på platsliggningen. Det var inte så farligt, det blev inga hål, men man kan ju undra hur platsliggning med hanhundar bredvid ska gå i framtiden. Vi la om hundarna efter en stund men lämnade dem inte och det gick bra, så jag hoppas att det ska gå bra i fortsättningen också.

Nu tränar vi bara fortgående i korta etapper och med många vänstersvängar, så att lilleman inte ska kunna smita framför mig. Det känns ganska bra.

Idag ska vi åka till Trollhättan (Ca 12 mil) för att titta på en utställning, mässa om modelltåg. Det ska bli riktigt spännade.

Blåsväder

Idag gick förmiddagspromenaden i ett riktigt blåsväder. Nu fick jag lite känning av hur det är att bo och promenera på och vid ett stort öppet fält och i ett platt landskap.

Enligt väderprognosen ska det blåsa kuling längst kusten och då kan man undra hur det ska bli när det blåser storvindar på västkusten. Idag blåser det västlig vind och då trycker vinden på över vårt flygfält och upp mot vårt hus.

Det blev en ny upplevelse att gå mot vinden i dag, vinden tryckte mot näsa och mun så kraftigt att jag inte kunde andas, det blev stopp. Jag var tvungen att vrida huvudet ifrån vinden för att få luft. Det har jag aldrig upplevt förut. Åt ena hållet blev gången framåtlutad och framsidan av benen fick ta i för att förflytta sig framåt. På tillbakavägen fick baksidan av låren spänna sig lite extra för att förhindra en en onödigt snabb framfart.

Hundarna verkade klara vinden bättre än jag gjorde. Deras fyra tassar och lägre tryck mot vinden hjälpte dem framåt.

I dag är det träning på Mariestads BK igen. Det ska bli trevligt att träffa alla nya bekantskaper.

Lite tågeri. Jag svär just nu över landskapsmodulerna. Det går inte, hur mycket jag än försöker, det blir bara fel. Nu ska jag prova ett annat sätt att bygga berget, det här plockepinnet som jag nu har försökt med kommer att kastas i soptunnan. Nu blir det hönsnät och gips eller kanske frigolit av sådan typ som inte smular när man skär i den. Jag vet bara inte var jag ska få tag i detta. Det får bli en rekognoseringsrunda i Mariestad i dag. Jag skulle vilja komma framåt, allt står stilla.

Ortsnamn mm

När vi är ute och åker tittar vi mycket på skyltar som passerar förbi. Nu när vi har bytt landsände är det särskilt spännande att lära sig hitta och förstå sin nya hembygd genom ortsnamn.

Vissa namn sätter sig mer i minnet än andra. På väg till Skövde finns det en skylt till ett samhälle och en rondell som heter Horsås. Första gången jag såg skylten och uttalade den så som jag gör med min dialekt, någon form av Stockholmska, fick jag helt galna associationer.

Tänk er själva att bo på en adress som syftar till sådant som lösaktiga damer får i sig när de har besök av någon herre. Nu tror jag inte att namnet uttalas så som det ser ut i skrift, betoningen är säkert en annan och att det låter helt annorlunda när lokalbefolkningen säger ortsnamnet.

En bit härifrån finns en ort som heter Lyrestad, ett vackert namn tycker jag, men när man här pratar om orten låter det helt annorlunda, kanske som "Lyschta", med ett litet skorrande r-läte i.

En bit ifrån oss finns Tomten och själva bor vi i Bällefors. Vårt hus kallades en gång för Tallbacken och jag tror att vi ska återinföra namnet som ett komplement till Bällefors.

Nu börjar den nya tågbanan ta form, underarbetet, dvs formning av de olika nivåerna har påbörjats och sedan ska ytan kläs och berg konstrueras. Vi var ju början av veckan ner till Småland för att skaffa nödvändiga delar för att kunna uppföra den maximala bana vi kan ha i vårt utrymme.

I onsdags var vi på vår första träning på Mariestads BK. Regnet öste ner, men det kom ca 10 hundar med förare som ville träna olika delar ur lydnadsprogrammen, få kommendering och kritik och hejarop av träningskamraterna. Igor tyckte att det var fantastiskt att få visa upp hela sitt register för så många beundrare. Helt galen som vanligt när han har publik. Resultatet skulle jag vill kalla "fort men fel". Jag gjorde ett fritt följ (3-ans), med stort driv framåt, så jag nästan snubblade i honom, en metallapportering med tjuvstart, men han kom hela vägen in och behöll apporten till jag sa loss, en fjärrdirigering på fullt avstånd från ligg till sitt och det kunde han inte för vi har lltid tränat in stå som första skifte. Rutan vill jag inte skriva om. Efter träningen samlades alla för en kopp kaffe och medhavd sockerkaka.

Solskensdag

Idag har det varit en solskensdag. I morse när gick på vår promenad var det +0 och solen värmde lite grann på kinderna. Vad jag inte räknat med var att mitt flygfält var en skridskobana, så ruskigt hal, så att jag inte kunde promenera utan att spänna min kropp och känna mig rädd. Det blev att promenera i gräskanten, tänk vad mycket enklare det hade varit om jag hade tagit min Icedubs som jag köpte förra vintern. De har varit framme i år, i förra veckan när det låg 10 cm snö över landskapet.

Idag bjöds vi på 8 svanar och ett gäng med canadagäss.

I eftermiddags åkte vi till Anki med hundar, så det blev ett riktigt hunddagis en stund, tre hanhundar, varav två kastrerade och Jizza vår gamla kastrerade tik. Tänk att de kan ha så trevligt tillsammans. Den lilla 7 månader gamla border terriern Bosco har tagit Igor till sin största idol. Han fullkomligt hänger honom i hakan och slickar honom i mungipan i ett kör. Igor tycker inte att han det roligaste sällskap som finns men den lilla ger sig inte hur mycket tillsägelser han än får av Igor.

Där Anki bor finns det fina motionsslingor i skogen och till skillnad från i Stockholmsområdet är vi alltid ensamma på våra promenader.

Här omkring är de vackraste skogar jag vet. Öppna välvårdade tallskogar. Den här årstiden silas ljuset ner mellan tallarna i ett fantastiskt ljusspel. I den öppna tallskogen ser man också eventuellt vilt på långt håll så det känns ganska tryggt att promenera i skogarna med hundarna. Det är en skön variant på promenaderna på fältet.

Väl hemkommen, fortfarande i en svag eftermiddagssol, tänkte jag skotta lite grus och ta upp dahliorna ur jorden. Jag skottade lite grus, gick till rabatten via trädgårdslandet och där trampade jag på en utlagd träsyll och vips låg jag i trädgårdslandet med trasiga armbågar och knän.

Dahliorna är kvar i jorden! Det känns tryggare att sitta omplåstrad framför datorn och tycka synd om sig själv.

En riktig höstsöndag

Så har då säsongens första snöfall passerat. Som vanligt var det ganska chockartat när de stora flingorna dansade ner tätt, tätt och landskapet förändrades till ett julkort. Enligt min mening ett julkort minst två månader för tidigt. Här på landet fick vi drygt 10 cm snö, som nu har försvunnit. Den ena av familjens två bilar fick vintersulor dagen innan snöfallet och det var bra för det var verkligen fläckvis halka på fredagen.

I onsdags skulle jag ha åkt till Mariestads BK för att träna lydnad med deras träningsgäng som träffas varje vecka.Tyvärr blev det inte så, vi fick i stället besök av kommunens tjänstemän som studerade vilka förbättringar som kan göras för Gs framkomlighet med rullstolen. Vi gör ett nytt försök nästa vecka, jag ser fram emot att hitta träningskamrater igen. Jag har så svårt att motivera mig när jag går här hemma.

Mitt flygfält fascinerar mig, jag måste dit ner varje dag, jag får en så stark naturupplevelse där, det är nästan som att vara på sjön. En stor öppen fjärd, där vädret, läs vinden, visar sin styrka eller frånvaro på ett mycket påtagligt sätt. Det bästa med fältet är att hundarna också verkar trivas där. Gamla Jizza travar som hon inte gjort på många år och Igor far fram som en galning.

På fältets ena ände står det en vindsnurra, den ger mig information om varifrån det blåser, ungefär hur mycket det blåser och åt vilket håll jag ska gå, så att jag får motvind ut och medvind hem.

Vi har satt upp en ställning utanför vårt köksfönster, där vi kan mata småfåglarna. Det kommer inte att bli en billig vinter, rören med solrosfrö och nötter försvinner i en rasande takt. Jag förstår nu varför man säljer solrosfrö i 15 kg säckar, som hundmat, de mindre säckarna föreslår inte många dagar. Fågelboken har åkt fram, nu gäller det att identifiera de små varelserna också. Ännu har variationen inte varit så stor, mest är här talgoxar, blåmesar och nötväckor. En och annan skata kommer tyvärr också. Idag gästades vi en entita eller talltita och också något sparvliknande.

En upp och ner vänd dag

Allt började bra i morse.

Jag gick upp i vanlig tid och trodde att dagen så bli en vanlig måndag.

Nu var det dags för G att få skivorna som ska bära Märklinanläggningen. Vi mätte och diskuterade storleken utan att bli osams, bara det, sedan satte oss i bilen för att inköpa lämpliga skivor.

Väl framme på brädgå´rn träffade vi en mycket trevlig och hjälpsam person. Vi uppgav vad ville ha och vilka mått slutresultat skulle ha och bad honom såga till materialet. Han lovade oss att få låna en släpvagn för att få hem skivorna. Först var det bara lite andra saker som skulle fixas.

Snart var vi tillbaka, kopplade släpet och så skulle bilen startas. Ops, det gick inte att få i växelspaken, snabbt misstänkte vi att en säkring gått, öppnade motorhuven och säkringslådan, hela tiden behjälplig av brädgå'rns personal. Vi hittade inga trasiga säkringar.

Ringer bärgare, hur ska vi ta oss hem, två hundar, rullstol och två personer. Vilken taxi ska ta oss hem, och vad ska det kosta, vi har 14 km hem och vad gör vi av skivorna som vi just köpt?

Snäll personal fortsätter att engagera sig, går igenom säkringarna en gång till, prövar en och se nu går det att få växlarna. Glada kan vi avboka bärgaren och åka hem med våra skivor.

Väl hemma baxas skivorna in, fel!!!!!!

VI HAR GETT FEL MÅTT. Hur långt minne har vi egentligen. Jag lovar att skivorna var så tunga och otympliga att det var en jättebedrift att få in den i huset. Nu blev jag lite sur.

Jag baxar ut skivorna till släpkärran igen, tillbaka till brädgården, men så enkelt skulle det inte vara.

Mitt i skogen på en 80-väg kommer en beagelliknande hund springande mitt på vägen. Jag stannar, det kommer bilar från alla håll, och den lilla glada hunden hoppar in i min bil. Jag tar honom med mig. På brädgården ringer vi till polisen. Hunden är inte örontatuerad och polisen tycker att jag ska lämna in honom i Mariefred. Dit är det 25 km. Så det var bara att åka. Det visade sig att den inte heller var chipmärkt.

Nu är jag hemma igen med skivor med rätta mått, släpkärran är återlämnad och alltsammans tog 5,5 timme.

I morgon ska husvagnen åka in på reparation, en liten resa på ca 25 mil fram och tillbaka.

En händelserik vecka

En händelserik vecka på landet i Västergötland.

I tisdags åkte vi upp till Stockholm och Tyresö för att äta middag på Tyresö slott, träffa barn samt träningskamrater. Tänk vad två dagar går fort när man har roligt.

Först tårta hos Johan och Christine, eftersom Christine fyllde 30 just den dagen, sedan middag med Gs vänner på Tyresö slott. En fin middag har jag förstått, hjortytterfile med tillbehör. Tyvärr vara den (filen) alldeles för röd för att jag skulle gilla den, men jag tyckte ändå att köttet var mört och sällskapet var trevligt.

Hundarna var utackorderade till kompis Britt i Farsta, som jag tråkigt nog bara han snabbprata med under en kort promenad på Ågesta ängar.

I bonde söker fru speeddeitar man, jag gör detsamma med mina vänner när jag är på Stockholmsbesök.

På onsdagen var det speedeiting med sökgänget, jättetrevligt att träffa alla igen, det tyckte också Igor som lyckades sabba Dejas sökslag och överföll alla människor med hopp upp i ansiktshöjd. Han fick också göra ett par sökslag i klädd lånta persedlar för min sökryggsäck den låg kvar i bilen i Bällefors. Tack Meki för skynke och lösrullar, tack Karin för kycklinghjärtan.

Veckan var inte slut för att jag var tillbaka hemma i Bällefors igen.

I går åkte jag till Mariestades BK till deras öppna träning. Vad glad jag blev, trevligt bemött och jag fick komma med på deras lydnadsträningsgrupp en dag i veckan. Nu kan vi starta om och börja träna för en ny etapp, målet ska var trean och eliten nästa år. Jag behöver ha en grupp som stöttar och kritiserar, som man kan ha roligt ihop med och nu tror jag att jag har fått det igen.

Förresten, idag är det fredag och jag har tänkt på Tyresös träningsgäng, jag saknar er faktiskt ibland och framför allt just på träningsdagarna.

Nu håller solen på att gå ner bakom flygfältet efter en solstrålande dag, med kall krispig luft, livet är ganska underbart!

Halsfluss eller inflammation under en tand

därom tvista de lärde...Igår fick jag ont under en tand, jag har haft det förr. Jag har djupa tandfickor på ett par ställen i min mun och de kan infekteras. Körtlarna under hakan svullnade upp, så jag blev tjockare än vanligt och jag kände mig inte så pigg. Eftersom jag inte ska gå omkring med infektioner så övertalad G mig att gå in på Folktandvården så att de skulle kunna titta på tanden.

Klockan 16 fick jag komma, G satt i bilen och väntade. Jag blev snabbt intagen på ett rum och undersökt av snäll tandläkare, som när jag berättade om att jag har nedsatt immunförsvar blev lite smånervös. Jag kände mig lite kallsvettig och blev tydligen lite blek, tappade rösten och då tyckte tandläkaren att jag skulle åka till Skövde, men det skrattade jag bort, då sprang hon till vårdcentralen och vips så var de där med en rullstol för att föra mig till vårdcentralen, jag fick inte gå, ifall jag skulle svimma. Lite provtagning och ny diagnos, början av halsfluss, penicillin och sedan kunde jag i lugn och ro återvända till G och bilen. Totalt tog hela spektaklet en timme.

På några minuter förändras allting. Jag är ännu inte säker på om det inte är min tand som spökar men den får jag försöka kurera själv. Kanske är det så att jag faktiskt har ont i halsen istället. Tiden får utvisa, vem som hade rätt.

På grund av allt detta, blir det nu ett litet avbrott i byggandet av staket och fotograferande. Hundarna får idag nöja sig med lite kortare promenader för jag känner mig ganska slak trots allt.

Inte vill de vara ute på sin stora tomt heller om jag inte håller dem sällskap. Sällskapshundar har de blivit, inte längre brukshundar?

Inhägnaden nästan klar

Nu kan jag släppa ut mina hundar på en nästan 3000 kvadratmeter stor tomt som är inhägnad. Nästan i alla fall. Fortfarande sitter inte nätet uppe med riktiga klämmor utan det är bara upphängt på en skruv, men på fredag ska det sitta fast både uppe och nere på varje stolpe. Jag känner mig riktigt nöjd. Grindaran är kompostgaller, men ska så småningom tillverkas på ett mer genuint sätt.

Jizza har redan insett att hon har ett stort utrymme att röra sig på, Igor tycker att det är viktigare att vara med mig än att utforska sitt nya utrymme.

Kameran och bilder på mitt hus, hm i dag har jag grävt fram kamera ur sin låda så snart ska det bli av. Jag kan ta bilder utomhus, men inne har jag ännu inte lyckats hitta plats för alla överflödiga saker så bilderna kommer att bli så röriga om jag ska försöka visa hur vårt nya hem ser ut. Jag skulle behöva få någon som städar så där som det städades i Trollbäcken innan fotograferingen inför visningen av huset där.

Nu börjar det kännas som vi har fått allt det gjort som kändes viktigt för att vi skulle kunna boa in oss helt och hållet, ganska mysigt faktiskt.

Nästa stora projektstart är att påbörja byggandet av tågbanan. Banan ska bli i två våningar med broar och tunnlar, med många spår och växlar så att G har fullt upp med att hålla tågen ifrån varandra. Under vintern ska det bli hus och landskap så att det blir en riktigt fin bana. Det blir en utmaning för ingen av har gjort nåt liknande förut.

I går kväll försvann vår middag. Jag skulle göra i ordning lite falukorv och stuvade makaroner (fantasifullt) och medan jag vände ryggen till för att ge hundarna mat, försvann den uppskurna falukorven från köksbänken. Jag vet inte vem den skyldiga var, men Jizza behövde gå ut i natt så jag misstänker henne starkt. Tänk att jag aldrig lär mig och tänk att hundarna hittar sina belöningar alldeles själva utan att behöva prestera ett enda dugg.

Nu ligger Jizza i gästrummet och skäller, hon vaktar vägen utanför, kanske det kom en bil förbi. Det finns inte så många aktiviteter att skälla på så hon tar varje tillfälle i akt att göra sin stämma hörd.

Inhägnad trädgård

Det finns ingen inhägnad runt vår stora fina trädgård. Egentligen skulle jag inte vilja ha någon, men jag vill veta var mina hundar är. Det kan faktiskt komma två bilar om dagen förbi vårt hus och någon traktor ibland och inte att förglömma bondens flickor som rider förbi här nästan varje dag. Dessutom vet jag ju att Jizza damen snart skulle utöka sin trädgård till att omfatta de andra trädgårdarna också. Gräset är grönare på andra sidan och det kan ju finnas godis att hämta. Så ett staket skulle det bli och naturligtvis innan vinter och tjäle kom.

Eftersom mina förmågor är begränsade tog jag in en offert från en firma som gör allt man vill ha gjort. Enkelt, ända tills priset kom, 53000 kr inklusive material!!. Då insåg jag att jag måste försöka bygga själv.

Iväg till Granngården, beställde 35 pinnar som skulle ner i marken och 100 meter nät, sedan iväg till Skara och Jula för att köpa en borr och sedan skulle bygget börja. Borren var tung och när det kom små stenar i vägen kändes det som hela jag skulle vridas ett helt varv runt min egen axel, nu borrade inte borren i jorden utan borren stod stilla och vred mig runt istället, men jag fortsatte tappert. Efter 35 pinnar hade jag kommit halvvägs, iväg till Granngåren för handla nya pinnar och NU är alla pinnar i jorden.

En av våra snälla grannar har slagit ner dem ytterligare en bit med släggan och som tack fick han en kopp kaffe och en liten Wiskey och en lång pratstund ( han pratade mest själv).

Nu ska det upp snedslåar i hörnen och sedan ska det skruvas upp två fästanordningar på varje stolpe och sedan ska min väninna hjälpa mig att häkta på nätet, så om en vecka tror jag att jag har en fint inhägnad tomt där hundarna kan känna sig trygga från inkräktare.

Kostnaden slutar på under 10 000 kr.

Händelser!

Nu ska jag börja med att tacka för den fina boken jag fick när jag lämnade Tyresö. Jag njuter av att i sakta mak ta mig igenom den. Jag läser i korta stunder, det finns så mycket att fundera kring så jag vill ha boken aktiv länge.

Första morgonen i Bällefors när jag gick ut med hundarna, var det mycket fågelskrik i luften. Jag förstod inte vad som väntade mig. Nere på flygfältet hade säkert flera hundra tranor landat inför sin färd söderut. En fantastisk syn och jag som redan sagt att jag måste åka till Hornborgasjön nu när jag bor relativt nära. Nu har jag fåglarna utanför mitt fönster. Sedan åkte kikaren med på promenaderna och nu måste jag se över ett bra teleobjektiv till min kamera. Det gick att komma dem ganska nära, men när de kände sig störde flyttade sig längre bort. En dag stannade vi med bilen coh hade dem kanske 50 meter ifrån oss.

Tranorna fanns på fältet under ca tre veckor. Under tiden landade också enstaka svanar och nu myllrar fälten runt om av gäss på väg söderut. Varje dag förväntar jag mig nya fåglar på promenaden.

Tio meter utanför dörren har jag under några veckor plockat kantareller var och varannan dag, men idag fick jag höra att min lilla skog kanske kommer att avverkas ganska snart. Jag hoppas verkligen att det finns lite kvar att gå i när maskinerna har gjort sitt. Jag har inte varit någon flitig svampplockare. Tiden har inte räckt till, det har hela tiden funnits projekt i hemmet som måste prioriteras.

En av de första veckorna när vi gick på fältet stack gamla damen Jizza långt framför mig och lyckades naturligtvis få syn på bondens katt, jagade den in under ladan, Hu så pinsamt och jag såg hur bondens traktor närmade sig. Jizza var tillbaka före bonden så vi klarade oss den här gången. Nu får den gamla damen vara kopplad när vi promenerar åt det hållet. Rent generellt har gamlingen blivit ung på nytt och ännu mera olydig än hon någonsin varit. Jag skulle vilja kalla det selektiv dövhet och den är inte till min fördel. Det finns ett enda kommando som har lite effekt och det är " måste jag bli sur" Då kommer hon! Det kan också gå med "Gooodis".

Nytt boende nytt liv

Efter en månad utan internetuppkoppling har jag nästan glömt hur det är att ha tillgång till internet och kamraterna långt borta hemifrån. Nu hoppas jag att jag ska vara tillbaka på banan för att kunna berätta för er hur mitt liv ser ut nu efter den långa flytten till Västra Götaland.

Det är annorlunda att bo på landet, ännu så länge har jag inte hittat något negativt, kanske då gödsellukten som just nu sprider sig när åkrarna runt om höstställs och görs klara till våren. Fråga mig inte vad som görs för det vet jag inte, men maskinerna är stora och när de färdas på vägarna finns det nästan inte plats att mötas.

Det är tungt att flytta, det har jag erfarit, minst 200 flyttkartonger stod uppradade i huset när flyttbilen vänt tillbaka mot Stockholm. Nu är de alla tömda. Det tog tre veckor och då tycker jag att jag har varit riktigt duktig. Jag kan inte säga att allt är på plats men det tar lite tid att fundera över var man ska ha alla sina saker. När ens hem är upprivet som vårt har varit nu, inser man att det skulle vara bra att verkligen fundera över vad alla saker har för värde och om alla saker måste vara kvar just hos oss. Jag vet att jag igen har satt saker i lådor och skåp som jag aldrig kommer att använda och egentligen borde jag då inte ha dem kvar. Gamla fina fotografier i vackra ramar, som inte passar någonstans men som ändå inte går att kasta, ge mig en ide om vad jag ska göra med dem.

Nu är det dags att ta fram kameran och börja ta bilder på vårt nya hem. Jag ska visa er alla hur fint vi bor.

Hundarna då, jo väldigt lite träning, faktiskt ingen alls, men långa promenader i skogen och på mitt underbara flygfält som jag bara njuter av varenda dag och de verkar trivas.

Återkommer snart igen.

En stund vid stranden

I dag har jag haft en kalv på grönbete, så känns det nästan. Vi åkte för att träffa Karin med västgötar vid Trintorps badstrand på förmiddagen. Ännu så länge kan man njuta av badet tillsammans med hundarna för människobadarna hade inte anlänt.
Tokfest sa mina hundar, vatten, sand, västgötar, kan det bli bättre. Igor hade verkligen tokfnatt, han sprang och sprang och sprang, fram och tillbaka, upp ur vattnet, i vattnet och bland våra ben, alla hade vi ett extra lager med sand med oss därifrån. Jag undrar hur det kändes under Karins gips.

Karins västgötar verkar förståss inte hela tiden njuta av Igors framfart, men jag tror att de också blir lite stimulerade av hans intensiva aktivitet.

Väl hemma igen har en lukt av blöta hundar spridit sig i huset, men vad gör väl det, jag inbillar mig att hundarna hade minst lika trevligt som jag.

Dagar av vila

Igor har haft några dagar av någon mystisk sjukdom. Han har kräkts osmält mat långt efter det att han intagit sin måltid. Jag har inte sett hela måltiderna komma upp men han kan naturligtvis ha kräkts ute i trädgården. Han har inte verkat påverkad på något sätt, men en viss oro får man ju alltid när djuren inte mår bra. Nu tror jag i alla fall att han mår bättre igen. I dag har han haft vanlig matlust och har sprungit i mina fötter precis som vanligt.
Igor har blivit van att han jämt får följa med mig, i stort sätt vart jag än går. Han ligger i bilen och väntar när jag handlar eller är med på promenader när jag går ut. Nu kommer en tid som han inte alls förstår, jag vill inte alltid att han ska följa med när jag åker iväg eftersom det snabbt blir för varmt i bilen och det går inte alltid att ha bakdörren helt öppen när man lämnar bilen. Det finns en stöldrisk av hundarna och tänk om de skulle vara borta när man kommer ut från affären. Det skulle jag aldrig förlåta mig själv.
Blickarna jag får från Igor när han får kommandot "hemma" är så sorgligt för han visar hela han, att livet är så orättvist och han har minsann inte förtjänat något så hemskt som att stanna hemma. det hjälper inte att han har sällskap av Jizza eller av husse, det är mate han vill följa med.
Nu ska vi åka till Södra för en liten träningsomgång, det behövs för nu har det inte blivit någon träning på några dagar.

Fredagsträning

Så var det då fredag, en klämfredag, som jag inte längre påverkas av, mina dagar är i stort sett likadana oberoende av om det är helgdag eller inte. Lite fest var det ändå igår, för vi hade ungdomar hemma och startade grillen för första gången i år. Det var härligt.
En liten takeställare om var träningen ligger just nu.

Fotgåendet, ja där har vi nu börjat med extern belöning och mest starter och positionsträning. Idag tyckte jag att det gick ovanligt bra. Vi kanske är på rätt väg, det är kul att träna igen.

I dag fick jag ett nytt tips till rutan träning, att lära hunden att passera alla koner innan den vänder upp igen och att lägga flera koner så att det blir en riktigt lång korridor av koner som ska passeras innan stoppet kommer. Det låter som det skulle kunna var en bra ide för Igor. Vi har redan börjat en variant av detta för nu får springa genom rutan och få sin belöning en bra bit bakom. Det är bara att traggla vidare.
Metallapporten är en egen liten visa, han tar den, springer några steg och släpper, han kan inte sätta sig med apporten i munnen, då börjar den skallra mellan tänderna. Vi jobbar på med längre hållanden och försök till sättande i olika omgångar. Idag körde vi ettans apportering som en variant med metallen.
Inkallning med ställande och läggande, boll bakom, springer långsamt ut, stannar nu ganska säkert på ställandet, fortsätter jag med inkallning till läggande går det väldigt sakta och läggandet blir riktigt segt. Det känns osäkert fortfarande.
I fjärrdirigeringen når vi inga framsteg, jag kan inte flytta mig bakåt, då gör han inga byten, måste klura mera.
Hopp-apport, känns som åtminstone ett moment sitter riktigt bra, idag gick det för en 10.
Vittringsapporteringen går oftast ganska bra, det känns som om han har kläm på vilken pinne som ska levereras, men det behövs mängdträning.
Det är en bra bit kvar till tävling, men nu kan jag i allafall se ett mål framför mig.

Sökonsdag

Nu börjar allt bli som förr igen, söket är tillbaka efter den lååånga, lååånga vintern. I dag var vi alla i vårt gamla sökgäng utom Karin som sitter hemma med sitt gipsade ben. Det kändes faktiskt lite tomt idag. Våra hundar var så duktiga, alla gjorde vad vi förväntade oss av dem, och figgarna gjorde också vad som förväntades av dem. Vi avslutade t o m med en liten pratstund, vilket vi inte brukar hinna med. Nu ska flera tävla coh jag skulle också vilja tävla och lämna lägresöket bakom mig, men jag vet att vi inte kommer attt få tillräckligt med poäng på lydnaden utan platsliggning, så jag avstår från att tävla. Men avundsjuk kommer jag att bli om de andra nu blir uppflyttade till högre och jag får kvarsittning. Samtidigt kommer jag att bli jätteglad och stolt för deras skull för hundarna och förarna är duktiga och väl värda en uppflyttning.
Idag skiner solen och det är nästan varmt, för första gången har vi kunnat vara i skogen utan ytterplagg, så nu är barren ännu längre in på kroppen än vanligt.
Det är torrt i skogen, tänk att den djupa snön kunde försvinna så fort, nu är det bara på hundängen som de stora snöbergen är kvar. Jag har slagit vad med mig själv om att de inte kommer att vara borta till midsommar. Om jag vinner vadet, vad får jag då. Det ska jag besluta så småningom.

Börja om från början, börja om på nytt

Ja så är det nu hos oss, igår bestämde jag mig för att börja om med fotgåendet igen, det måste bara bli bättre, lilla skruttpojken kan inte tillåtas att driva framåt hela tiden. Jag snubblar i hans fötter. Precis som med rutan har han hittat en alldeles egen nivå för fotgåendet. Idag på måndags träning fick så hjälp med att klicka starter och på-ställetövningar coh det ska vi nu hålla på med några dagar tills vi är överens om var man ska stå/starta vid fotgåendet.
I förmiddags var det 6 grader varmt och regn, hur kul är det, jag önskar att vi snart får lite värme i Stockholmstrakten. G säger att det är en fördel, den skira våren blir mycket längre och mer utdragen, men nu vill jag ha lite mer värme i alla fall. Ni får alla påminna mig om vad jag har sagt idag när jag klagar över värmen i sommar.

En så seg vår

Varför blir det aldrig riktig vår, en sådan där solen värmer och man kan klä av sig och se fram emot sommaren. Snart börjar jag tro att sommaren blir kall precis som vintern och våren.
Vi försöker träna, men det känns nästan mer som kräftgång och jag är övertygad om att det beror på mig själv. Jag har så många dubbelkommandon i mig så att hundstackaren inte kan förstå vad som är rätt eller fel. Vi tränar moment och moment och moment och någon gång ska jag förhoppningsvis se resultat. Några ser mer lovande ut än andra, vittringsapproteringen tex den går ganska bra, de allra flesta gångerna tar han rätt pinne, inkallning med ställande och läggande (vågar nästan inte säga det) börjar fungera, fastän långsamt, likaså metallapporteringen, men rutan den blir bara värre, hur ska jag få honom att förstå att det han tycker är rutan, inte är det jag tycker är rutan.
Vi har haft en lång period av ett fruktansvärt pälsfällande och än är det inte slut, inomhus har vi en gråvit matta av lösa Igorhår, om man bortser från dem som sitter på våra kläder. En liten vänlig strykning längs benen innebär en ny stil på byxorna, mes liknande en mohairmatta. Jag hoppas att det snart tar slut.
Nu ska husvagnen ställas i ordning för snart ska det bli husvagnsturer igen. Jag ser fram emot dem. De ger en avkopplig från det vanliga livet.

Glest mellan raderna

Nu har det varit rätt glest mellan raderna, som för så många andra har den långa vintern tagit kraft ur organismen. Det har inte varit roligt att träna hund, eller göra andra saker heller för den delen.
Nu hoppas jag att vi snart ska vara på banan igen, sökgruppen startade förra onsdagen och idag var det så himla roligt att vara ute i skogen tillsammans med härliga hundkamrater. Solen sken och värmde gott, dessutom blev vi bjudna på världens godaste muffins efter träningen som avnjöts på Nacka BKs veranda. Alla hundarna verkade tycka att det är roligt att vara i skogen igen. Igors små egenheter att inte springa ut när han inte tror att det finns någon figge kvarstår dock, så nu ska han få figgar nästan överallt så att han blir övertygad om att dom finns där om jag säger så.
Lydnadsträningen har vi däremot svårigheter med, jag kommer inte riktigt igång coh det förstår jag att mina vänner också har problem med, men med solen kommer allt att bli bättre.

Måndagsträning i sol

Solen sken och värmde gottm men ännu är det gott om snö i skogen. I dag startade vi med uppletande i skogen bakom stugan, Igor var förste hund ut. Vi får backa hela uppletandeinlärningen för Igor har glömt vad det är han ska göra ute i rutan. Tyvärr skrapade han idag upp en lten skada på en trampdyna, men jag tror inte att det är så farligt om han bara kan låta bli att licka på foten. det var riktigt roligt att se hur de unga hundarna Tammi och Defence var duktiga på uppletandet, vilka härliga hundar.
Lite lydnad körde vi också med störning på plan, där låg den allra bästa bollen och retades utan attt han fick ta den. Mycket sånt måste vi träna mera på , överhuvudtaget vill han träna så jag ska bjuda honom på det.

Harry, vår änglahund

De här raderna trodde jag aldrig att jag skulle behöva skriva, men så blev det. I går fick Harry somna in. Jag klarade inte längre att göra livet bra för honom. På så många sätt var Harry den underbaraste av underbara hundar, han var lätt att träna, alltid villig att jobba men ändå nådde vi inte fram till vårt mål, att jag skulle kunna lita på honom i hundmöten och i möten med människor. Vid alla möten fanns en osäkerhet som bara blev större och större. Därför valde jag att låta den unga hunden få somna in och inte placeras om.

Tack alla hundvänner som på så många sätt har stöttat och försökt hjälpa oss att reda ut vårt liv, utan er hade jag aldrig orkat ta mig igenom detta.

Nu fortsätter vårt liv med de två hundar som finns kvar, men Harry kommer alltid att finnas kvar med oss i våra tankar.

Träning för första gången på länge

I dag kom vi iväg till klubben för träning. det lävar så himla roligt. Jag tror att hundarna tyckte det också. Efter en stund kom solen fram och värmde så gott på kinderna. Nu sitter jag inne och det bränner i ansiktet vilket tyder på att solen har gjort sitt.
Först en platsliggning för Harry, gick så där, han skruvade på sig började krypa och ville inte ligga trots att jag stod nära. Vi får träna platsliggning lite oftare framöver. Sedan fick Igor störningsträning med en massa roliga bollar på planen, och det var verkligen störning, han kunde inte koncentrera sig ett dugg på vad han skulle göra, han ville bara ha sina bollar. Jag tror att han tyckte att det var så kul att få jobba igen.
Harry fick avsluta träningen med det som han gillar allra, allra bäst, ett uppletande. Vad han jobbar. I dag fick han fyra föremål och snabbt hade han hittat dem alla och levererat till mig. Sen tyckte han att vi skulle lägga ut nya föremål för han kunde hitta flera saker.
Fortfarande är snön alldeles för djup för att jag tycker att det går bra att göra spår och sökaktiviter fast hundarna behöver dem verkligen.

Åh vad jag njuter.....

Tänk att jag njuter så av solen och värmen, jag som egentligen inte gillar våren, den brukar alltid ge mig depressioner. Det klara ljuset ger mig bara bekymmer, allt damm och smuts i mitt ostädade hem syns ännu mer än vanligt. I år verkar det som allt har blivit för mycket så nu överlever jag dammet med, men jag ska städa någon annan dag.
Idag har jag anmält mig och Harry till en kurs hos Eva Bodfält, vi ska lära oss hundmöten. Visserligen går våra hundmöten mycket bättre än tidigare, kan säga nästan bra, men vad kan inte bli bättre. Jag ser fram emot kunskapen som jag hoppas få på kursen.
Förutom kursen med Harry ska jag gå på en kortkurs för att lära mig mer om fotografering med min fina kamera, det ska bli så kul.
Hundträningen då, ja det har det inte blivit så mycket av den sista tiden, nu hoppas jag att vi kommer igång för nu är hostandet slut och energin har kommit tillbaka hos båda pojkarna. Jag hoppas att sökträningen också snart kommer igång, men än så länge är det för mycket snö i skogen.

Tredje dagen

Nu har de hostat i tre dagar, pojkarna, Jizza har inte börjat, trots intensiv lek i munnarna på de två hostande. VI tar det lugnt, det blir lek i trädgården och hostandet är faktiskt mycket måttligt. Några fnysningar per dag, inget skummande och inte ör de speciellt trötta heller, men jag vill inte ha några följdsjukdomar så vi tar det lugnt.
I gårkväll var jag planvärd på klubben, ett ganska trevligt uppdrag i vanliga fall, men i går blev det ganska trist. Ingen var där, jo styelsen kom för de skulle ha möte, annars var det vita snötäcket över planerna talande för hur svårt det är att träna hund ute just nu och vad jag förstår så är det inte bara mina hundar som hostar, det gör många andra på klubben också.
Jag har startat en Rallylydnadskurs på klubben och den första gången var vi inomus hela kvällen men jag hoppas att det blir möjlighet att träna utomhus så småningom i år också.
Lite rädda är vi alla på klubben för att vi ska dränkas under en vårflod när all den snö ska smälta som kommunen har kört till ängarna bredvid våra planer. Högarna är idagsläget säker 4-5 meter höga och täcker många kvadratmeter mark. Vi brukar vanliga vårar ha översvämningar när diket inte kan ta hand om vattnet, men i vår blir det säkert läge för kanot på planerna. Hoppas jag har riktigt fel och att snösmältingen ska gå fort och smärtfritt.

Insnöad

Här har det varit riktigt tyst en lång, lång tid. Kansk har det berott på att den långa vintern tog kål på mig totalt. Hundträning har varit något som jag inte har gillat alls under den här kalla och snöiga perioden. Vi har helt enkelt frusit inne.
Onsdagssöken ligger nere och alla vill vi komma igång men med mer än 10 - blir det inget och hur ska vi kunna pulsa i snön för att gömma oss. Jo, gömda blir vi rätt fort men åtminstone jag har svårt att ta mig upp ur drivorna igen.
Vardagsträning har vi ägnat oss åt. Harry -boy går nu som en prins i koppel och hundmöten går riktigt bra när vi är ensamma han och jag. Så har vi promenerat i vinter, först Harry och jag och sedan de andra två och jag. Tror ni att jag har blivit smalare för det, icke sa Nicke, men promenaderna har tagit i det närmaste två timmar för mig.
I dag har Jizzas stora lockiga päls fallit av, hon blir alltid lika glad och beter sig som en ung hund när all päls ligger i soppåsen. Igor, han fääler också sin päls, men det blir små vita och grå tussar runt om i huset och på våra kläder. Harry har precis lagt på sig ny päls efter att vid jultiden mest sett ut som en fågelskrämma.
Nu har det börjaat hostas, för ett par timmar sedan började Igor och kennelhostan går bland alla våra vänner så nu blir det en ny isolering ett tag.

Nytt År

Så var då nyåsafton över. Inga rädda hundar! Några gånger skällde de till och tittade på kavalkaderna av raketer men när det var som värst vid tolvslaget låg hundarna lugnt runt om oss i rummet. Inga köttbullar och ingen avledning, det kunde inte ha varit bättre. Till och med de som tidigare reagerat tog det riktigt lugnt i år och det berodde inte på att det var lugnare här ute, utan det måste ha varit andra krafter som rådde. Glad är jag!
Kylan blir bara värre och värre, nu är det nästan -15 och blåser så det är en riktigt hög kyleffekt. Vi har gjort vår timmesrunda på golfbanan tillsammans med en massa skidåkare som helt klart tycker att vintern och snön är rätt för dem. I kväll får hundaran rasta av sig i trädgården. När det är så här kallt är det skönt att man har ett sådant alternativ.
Det nya året har klätt sig i en silverskrud, det är inte ofta man kan se en så rimfrost och snötyngd natur som nu, jag passade på att fotografera allt det vita i går, det kan vara bra att minnas det år nyåret regnar bort.
Gott Nytt År på er alla läsare!