Ortsnamn mm

När vi är ute och åker tittar vi mycket på skyltar som passerar förbi. Nu när vi har bytt landsände är det särskilt spännande att lära sig hitta och förstå sin nya hembygd genom ortsnamn.

Vissa namn sätter sig mer i minnet än andra. På väg till Skövde finns det en skylt till ett samhälle och en rondell som heter Horsås. Första gången jag såg skylten och uttalade den så som jag gör med min dialekt, någon form av Stockholmska, fick jag helt galna associationer.

Tänk er själva att bo på en adress som syftar till sådant som lösaktiga damer får i sig när de har besök av någon herre. Nu tror jag inte att namnet uttalas så som det ser ut i skrift, betoningen är säkert en annan och att det låter helt annorlunda när lokalbefolkningen säger ortsnamnet.

En bit härifrån finns en ort som heter Lyrestad, ett vackert namn tycker jag, men när man här pratar om orten låter det helt annorlunda, kanske som "Lyschta", med ett litet skorrande r-läte i.

En bit ifrån oss finns Tomten och själva bor vi i Bällefors. Vårt hus kallades en gång för Tallbacken och jag tror att vi ska återinföra namnet som ett komplement till Bällefors.

Nu börjar den nya tågbanan ta form, underarbetet, dvs formning av de olika nivåerna har påbörjats och sedan ska ytan kläs och berg konstrueras. Vi var ju början av veckan ner till Småland för att skaffa nödvändiga delar för att kunna uppföra den maximala bana vi kan ha i vårt utrymme.

I onsdags var vi på vår första träning på Mariestads BK. Regnet öste ner, men det kom ca 10 hundar med förare som ville träna olika delar ur lydnadsprogrammen, få kommendering och kritik och hejarop av träningskamraterna. Igor tyckte att det var fantastiskt att få visa upp hela sitt register för så många beundrare. Helt galen som vanligt när han har publik. Resultatet skulle jag vill kalla "fort men fel". Jag gjorde ett fritt följ (3-ans), med stort driv framåt, så jag nästan snubblade i honom, en metallapportering med tjuvstart, men han kom hela vägen in och behöll apporten till jag sa loss, en fjärrdirigering på fullt avstånd från ligg till sitt och det kunde han inte för vi har lltid tränat in stå som första skifte. Rutan vill jag inte skriva om. Efter träningen samlades alla för en kopp kaffe och medhavd sockerkaka.

Solskensdag

Idag har det varit en solskensdag. I morse när gick på vår promenad var det +0 och solen värmde lite grann på kinderna. Vad jag inte räknat med var att mitt flygfält var en skridskobana, så ruskigt hal, så att jag inte kunde promenera utan att spänna min kropp och känna mig rädd. Det blev att promenera i gräskanten, tänk vad mycket enklare det hade varit om jag hade tagit min Icedubs som jag köpte förra vintern. De har varit framme i år, i förra veckan när det låg 10 cm snö över landskapet.

Idag bjöds vi på 8 svanar och ett gäng med canadagäss.

I eftermiddags åkte vi till Anki med hundar, så det blev ett riktigt hunddagis en stund, tre hanhundar, varav två kastrerade och Jizza vår gamla kastrerade tik. Tänk att de kan ha så trevligt tillsammans. Den lilla 7 månader gamla border terriern Bosco har tagit Igor till sin största idol. Han fullkomligt hänger honom i hakan och slickar honom i mungipan i ett kör. Igor tycker inte att han det roligaste sällskap som finns men den lilla ger sig inte hur mycket tillsägelser han än får av Igor.

Där Anki bor finns det fina motionsslingor i skogen och till skillnad från i Stockholmsområdet är vi alltid ensamma på våra promenader.

Här omkring är de vackraste skogar jag vet. Öppna välvårdade tallskogar. Den här årstiden silas ljuset ner mellan tallarna i ett fantastiskt ljusspel. I den öppna tallskogen ser man också eventuellt vilt på långt håll så det känns ganska tryggt att promenera i skogarna med hundarna. Det är en skön variant på promenaderna på fältet.

Väl hemkommen, fortfarande i en svag eftermiddagssol, tänkte jag skotta lite grus och ta upp dahliorna ur jorden. Jag skottade lite grus, gick till rabatten via trädgårdslandet och där trampade jag på en utlagd träsyll och vips låg jag i trädgårdslandet med trasiga armbågar och knän.

Dahliorna är kvar i jorden! Det känns tryggare att sitta omplåstrad framför datorn och tycka synd om sig själv.

En riktig höstsöndag

Så har då säsongens första snöfall passerat. Som vanligt var det ganska chockartat när de stora flingorna dansade ner tätt, tätt och landskapet förändrades till ett julkort. Enligt min mening ett julkort minst två månader för tidigt. Här på landet fick vi drygt 10 cm snö, som nu har försvunnit. Den ena av familjens två bilar fick vintersulor dagen innan snöfallet och det var bra för det var verkligen fläckvis halka på fredagen.

I onsdags skulle jag ha åkt till Mariestads BK för att träna lydnad med deras träningsgäng som träffas varje vecka.Tyvärr blev det inte så, vi fick i stället besök av kommunens tjänstemän som studerade vilka förbättringar som kan göras för Gs framkomlighet med rullstolen. Vi gör ett nytt försök nästa vecka, jag ser fram emot att hitta träningskamrater igen. Jag har så svårt att motivera mig när jag går här hemma.

Mitt flygfält fascinerar mig, jag måste dit ner varje dag, jag får en så stark naturupplevelse där, det är nästan som att vara på sjön. En stor öppen fjärd, där vädret, läs vinden, visar sin styrka eller frånvaro på ett mycket påtagligt sätt. Det bästa med fältet är att hundarna också verkar trivas där. Gamla Jizza travar som hon inte gjort på många år och Igor far fram som en galning.

På fältets ena ände står det en vindsnurra, den ger mig information om varifrån det blåser, ungefär hur mycket det blåser och åt vilket håll jag ska gå, så att jag får motvind ut och medvind hem.

Vi har satt upp en ställning utanför vårt köksfönster, där vi kan mata småfåglarna. Det kommer inte att bli en billig vinter, rören med solrosfrö och nötter försvinner i en rasande takt. Jag förstår nu varför man säljer solrosfrö i 15 kg säckar, som hundmat, de mindre säckarna föreslår inte många dagar. Fågelboken har åkt fram, nu gäller det att identifiera de små varelserna också. Ännu har variationen inte varit så stor, mest är här talgoxar, blåmesar och nötväckor. En och annan skata kommer tyvärr också. Idag gästades vi en entita eller talltita och också något sparvliknande.

En upp och ner vänd dag

Allt började bra i morse.

Jag gick upp i vanlig tid och trodde att dagen så bli en vanlig måndag.

Nu var det dags för G att få skivorna som ska bära Märklinanläggningen. Vi mätte och diskuterade storleken utan att bli osams, bara det, sedan satte oss i bilen för att inköpa lämpliga skivor.

Väl framme på brädgå´rn träffade vi en mycket trevlig och hjälpsam person. Vi uppgav vad ville ha och vilka mått slutresultat skulle ha och bad honom såga till materialet. Han lovade oss att få låna en släpvagn för att få hem skivorna. Först var det bara lite andra saker som skulle fixas.

Snart var vi tillbaka, kopplade släpet och så skulle bilen startas. Ops, det gick inte att få i växelspaken, snabbt misstänkte vi att en säkring gått, öppnade motorhuven och säkringslådan, hela tiden behjälplig av brädgå'rns personal. Vi hittade inga trasiga säkringar.

Ringer bärgare, hur ska vi ta oss hem, två hundar, rullstol och två personer. Vilken taxi ska ta oss hem, och vad ska det kosta, vi har 14 km hem och vad gör vi av skivorna som vi just köpt?

Snäll personal fortsätter att engagera sig, går igenom säkringarna en gång till, prövar en och se nu går det att få växlarna. Glada kan vi avboka bärgaren och åka hem med våra skivor.

Väl hemma baxas skivorna in, fel!!!!!!

VI HAR GETT FEL MÅTT. Hur långt minne har vi egentligen. Jag lovar att skivorna var så tunga och otympliga att det var en jättebedrift att få in den i huset. Nu blev jag lite sur.

Jag baxar ut skivorna till släpkärran igen, tillbaka till brädgården, men så enkelt skulle det inte vara.

Mitt i skogen på en 80-väg kommer en beagelliknande hund springande mitt på vägen. Jag stannar, det kommer bilar från alla håll, och den lilla glada hunden hoppar in i min bil. Jag tar honom med mig. På brädgården ringer vi till polisen. Hunden är inte örontatuerad och polisen tycker att jag ska lämna in honom i Mariefred. Dit är det 25 km. Så det var bara att åka. Det visade sig att den inte heller var chipmärkt.

Nu är jag hemma igen med skivor med rätta mått, släpkärran är återlämnad och alltsammans tog 5,5 timme.

I morgon ska husvagnen åka in på reparation, en liten resa på ca 25 mil fram och tillbaka.

En händelserik vecka

En händelserik vecka på landet i Västergötland.

I tisdags åkte vi upp till Stockholm och Tyresö för att äta middag på Tyresö slott, träffa barn samt träningskamrater. Tänk vad två dagar går fort när man har roligt.

Först tårta hos Johan och Christine, eftersom Christine fyllde 30 just den dagen, sedan middag med Gs vänner på Tyresö slott. En fin middag har jag förstått, hjortytterfile med tillbehör. Tyvärr vara den (filen) alldeles för röd för att jag skulle gilla den, men jag tyckte ändå att köttet var mört och sällskapet var trevligt.

Hundarna var utackorderade till kompis Britt i Farsta, som jag tråkigt nog bara han snabbprata med under en kort promenad på Ågesta ängar.

I bonde söker fru speeddeitar man, jag gör detsamma med mina vänner när jag är på Stockholmsbesök.

På onsdagen var det speedeiting med sökgänget, jättetrevligt att träffa alla igen, det tyckte också Igor som lyckades sabba Dejas sökslag och överföll alla människor med hopp upp i ansiktshöjd. Han fick också göra ett par sökslag i klädd lånta persedlar för min sökryggsäck den låg kvar i bilen i Bällefors. Tack Meki för skynke och lösrullar, tack Karin för kycklinghjärtan.

Veckan var inte slut för att jag var tillbaka hemma i Bällefors igen.

I går åkte jag till Mariestades BK till deras öppna träning. Vad glad jag blev, trevligt bemött och jag fick komma med på deras lydnadsträningsgrupp en dag i veckan. Nu kan vi starta om och börja träna för en ny etapp, målet ska var trean och eliten nästa år. Jag behöver ha en grupp som stöttar och kritiserar, som man kan ha roligt ihop med och nu tror jag att jag har fått det igen.

Förresten, idag är det fredag och jag har tänkt på Tyresös träningsgäng, jag saknar er faktiskt ibland och framför allt just på träningsdagarna.

Nu håller solen på att gå ner bakom flygfältet efter en solstrålande dag, med kall krispig luft, livet är ganska underbart!

Halsfluss eller inflammation under en tand

därom tvista de lärde...Igår fick jag ont under en tand, jag har haft det förr. Jag har djupa tandfickor på ett par ställen i min mun och de kan infekteras. Körtlarna under hakan svullnade upp, så jag blev tjockare än vanligt och jag kände mig inte så pigg. Eftersom jag inte ska gå omkring med infektioner så övertalad G mig att gå in på Folktandvården så att de skulle kunna titta på tanden.

Klockan 16 fick jag komma, G satt i bilen och väntade. Jag blev snabbt intagen på ett rum och undersökt av snäll tandläkare, som när jag berättade om att jag har nedsatt immunförsvar blev lite smånervös. Jag kände mig lite kallsvettig och blev tydligen lite blek, tappade rösten och då tyckte tandläkaren att jag skulle åka till Skövde, men det skrattade jag bort, då sprang hon till vårdcentralen och vips så var de där med en rullstol för att föra mig till vårdcentralen, jag fick inte gå, ifall jag skulle svimma. Lite provtagning och ny diagnos, början av halsfluss, penicillin och sedan kunde jag i lugn och ro återvända till G och bilen. Totalt tog hela spektaklet en timme.

På några minuter förändras allting. Jag är ännu inte säker på om det inte är min tand som spökar men den får jag försöka kurera själv. Kanske är det så att jag faktiskt har ont i halsen istället. Tiden får utvisa, vem som hade rätt.

På grund av allt detta, blir det nu ett litet avbrott i byggandet av staket och fotograferande. Hundarna får idag nöja sig med lite kortare promenader för jag känner mig ganska slak trots allt.

Inte vill de vara ute på sin stora tomt heller om jag inte håller dem sällskap. Sällskapshundar har de blivit, inte längre brukshundar?

Inhägnaden nästan klar

Nu kan jag släppa ut mina hundar på en nästan 3000 kvadratmeter stor tomt som är inhägnad. Nästan i alla fall. Fortfarande sitter inte nätet uppe med riktiga klämmor utan det är bara upphängt på en skruv, men på fredag ska det sitta fast både uppe och nere på varje stolpe. Jag känner mig riktigt nöjd. Grindaran är kompostgaller, men ska så småningom tillverkas på ett mer genuint sätt.

Jizza har redan insett att hon har ett stort utrymme att röra sig på, Igor tycker att det är viktigare att vara med mig än att utforska sitt nya utrymme.

Kameran och bilder på mitt hus, hm i dag har jag grävt fram kamera ur sin låda så snart ska det bli av. Jag kan ta bilder utomhus, men inne har jag ännu inte lyckats hitta plats för alla överflödiga saker så bilderna kommer att bli så röriga om jag ska försöka visa hur vårt nya hem ser ut. Jag skulle behöva få någon som städar så där som det städades i Trollbäcken innan fotograferingen inför visningen av huset där.

Nu börjar det kännas som vi har fått allt det gjort som kändes viktigt för att vi skulle kunna boa in oss helt och hållet, ganska mysigt faktiskt.

Nästa stora projektstart är att påbörja byggandet av tågbanan. Banan ska bli i två våningar med broar och tunnlar, med många spår och växlar så att G har fullt upp med att hålla tågen ifrån varandra. Under vintern ska det bli hus och landskap så att det blir en riktigt fin bana. Det blir en utmaning för ingen av har gjort nåt liknande förut.

I går kväll försvann vår middag. Jag skulle göra i ordning lite falukorv och stuvade makaroner (fantasifullt) och medan jag vände ryggen till för att ge hundarna mat, försvann den uppskurna falukorven från köksbänken. Jag vet inte vem den skyldiga var, men Jizza behövde gå ut i natt så jag misstänker henne starkt. Tänk att jag aldrig lär mig och tänk att hundarna hittar sina belöningar alldeles själva utan att behöva prestera ett enda dugg.

Nu ligger Jizza i gästrummet och skäller, hon vaktar vägen utanför, kanske det kom en bil förbi. Det finns inte så många aktiviteter att skälla på så hon tar varje tillfälle i akt att göra sin stämma hörd.

Inhägnad trädgård

Det finns ingen inhägnad runt vår stora fina trädgård. Egentligen skulle jag inte vilja ha någon, men jag vill veta var mina hundar är. Det kan faktiskt komma två bilar om dagen förbi vårt hus och någon traktor ibland och inte att förglömma bondens flickor som rider förbi här nästan varje dag. Dessutom vet jag ju att Jizza damen snart skulle utöka sin trädgård till att omfatta de andra trädgårdarna också. Gräset är grönare på andra sidan och det kan ju finnas godis att hämta. Så ett staket skulle det bli och naturligtvis innan vinter och tjäle kom.

Eftersom mina förmågor är begränsade tog jag in en offert från en firma som gör allt man vill ha gjort. Enkelt, ända tills priset kom, 53000 kr inklusive material!!. Då insåg jag att jag måste försöka bygga själv.

Iväg till Granngården, beställde 35 pinnar som skulle ner i marken och 100 meter nät, sedan iväg till Skara och Jula för att köpa en borr och sedan skulle bygget börja. Borren var tung och när det kom små stenar i vägen kändes det som hela jag skulle vridas ett helt varv runt min egen axel, nu borrade inte borren i jorden utan borren stod stilla och vred mig runt istället, men jag fortsatte tappert. Efter 35 pinnar hade jag kommit halvvägs, iväg till Granngåren för handla nya pinnar och NU är alla pinnar i jorden.

En av våra snälla grannar har slagit ner dem ytterligare en bit med släggan och som tack fick han en kopp kaffe och en liten Wiskey och en lång pratstund ( han pratade mest själv).

Nu ska det upp snedslåar i hörnen och sedan ska det skruvas upp två fästanordningar på varje stolpe och sedan ska min väninna hjälpa mig att häkta på nätet, så om en vecka tror jag att jag har en fint inhägnad tomt där hundarna kan känna sig trygga från inkräktare.

Kostnaden slutar på under 10 000 kr.

Händelser!

Nu ska jag börja med att tacka för den fina boken jag fick när jag lämnade Tyresö. Jag njuter av att i sakta mak ta mig igenom den. Jag läser i korta stunder, det finns så mycket att fundera kring så jag vill ha boken aktiv länge.

Första morgonen i Bällefors när jag gick ut med hundarna, var det mycket fågelskrik i luften. Jag förstod inte vad som väntade mig. Nere på flygfältet hade säkert flera hundra tranor landat inför sin färd söderut. En fantastisk syn och jag som redan sagt att jag måste åka till Hornborgasjön nu när jag bor relativt nära. Nu har jag fåglarna utanför mitt fönster. Sedan åkte kikaren med på promenaderna och nu måste jag se över ett bra teleobjektiv till min kamera. Det gick att komma dem ganska nära, men när de kände sig störde flyttade sig längre bort. En dag stannade vi med bilen coh hade dem kanske 50 meter ifrån oss.

Tranorna fanns på fältet under ca tre veckor. Under tiden landade också enstaka svanar och nu myllrar fälten runt om av gäss på väg söderut. Varje dag förväntar jag mig nya fåglar på promenaden.

Tio meter utanför dörren har jag under några veckor plockat kantareller var och varannan dag, men idag fick jag höra att min lilla skog kanske kommer att avverkas ganska snart. Jag hoppas verkligen att det finns lite kvar att gå i när maskinerna har gjort sitt. Jag har inte varit någon flitig svampplockare. Tiden har inte räckt till, det har hela tiden funnits projekt i hemmet som måste prioriteras.

En av de första veckorna när vi gick på fältet stack gamla damen Jizza långt framför mig och lyckades naturligtvis få syn på bondens katt, jagade den in under ladan, Hu så pinsamt och jag såg hur bondens traktor närmade sig. Jizza var tillbaka före bonden så vi klarade oss den här gången. Nu får den gamla damen vara kopplad när vi promenerar åt det hållet. Rent generellt har gamlingen blivit ung på nytt och ännu mera olydig än hon någonsin varit. Jag skulle vilja kalla det selektiv dövhet och den är inte till min fördel. Det finns ett enda kommando som har lite effekt och det är " måste jag bli sur" Då kommer hon! Det kan också gå med "Gooodis".

Nytt boende nytt liv

Efter en månad utan internetuppkoppling har jag nästan glömt hur det är att ha tillgång till internet och kamraterna långt borta hemifrån. Nu hoppas jag att jag ska vara tillbaka på banan för att kunna berätta för er hur mitt liv ser ut nu efter den långa flytten till Västra Götaland.

Det är annorlunda att bo på landet, ännu så länge har jag inte hittat något negativt, kanske då gödsellukten som just nu sprider sig när åkrarna runt om höstställs och görs klara till våren. Fråga mig inte vad som görs för det vet jag inte, men maskinerna är stora och när de färdas på vägarna finns det nästan inte plats att mötas.

Det är tungt att flytta, det har jag erfarit, minst 200 flyttkartonger stod uppradade i huset när flyttbilen vänt tillbaka mot Stockholm. Nu är de alla tömda. Det tog tre veckor och då tycker jag att jag har varit riktigt duktig. Jag kan inte säga att allt är på plats men det tar lite tid att fundera över var man ska ha alla sina saker. När ens hem är upprivet som vårt har varit nu, inser man att det skulle vara bra att verkligen fundera över vad alla saker har för värde och om alla saker måste vara kvar just hos oss. Jag vet att jag igen har satt saker i lådor och skåp som jag aldrig kommer att använda och egentligen borde jag då inte ha dem kvar. Gamla fina fotografier i vackra ramar, som inte passar någonstans men som ändå inte går att kasta, ge mig en ide om vad jag ska göra med dem.

Nu är det dags att ta fram kameran och börja ta bilder på vårt nya hem. Jag ska visa er alla hur fint vi bor.

Hundarna då, jo väldigt lite träning, faktiskt ingen alls, men långa promenader i skogen och på mitt underbara flygfält som jag bara njuter av varenda dag och de verkar trivas.

Återkommer snart igen.