En riktig höstsöndag

Så har då säsongens första snöfall passerat. Som vanligt var det ganska chockartat när de stora flingorna dansade ner tätt, tätt och landskapet förändrades till ett julkort. Enligt min mening ett julkort minst två månader för tidigt. Här på landet fick vi drygt 10 cm snö, som nu har försvunnit. Den ena av familjens två bilar fick vintersulor dagen innan snöfallet och det var bra för det var verkligen fläckvis halka på fredagen.

I onsdags skulle jag ha åkt till Mariestads BK för att träna lydnad med deras träningsgäng som träffas varje vecka.Tyvärr blev det inte så, vi fick i stället besök av kommunens tjänstemän som studerade vilka förbättringar som kan göras för Gs framkomlighet med rullstolen. Vi gör ett nytt försök nästa vecka, jag ser fram emot att hitta träningskamrater igen. Jag har så svårt att motivera mig när jag går här hemma.

Mitt flygfält fascinerar mig, jag måste dit ner varje dag, jag får en så stark naturupplevelse där, det är nästan som att vara på sjön. En stor öppen fjärd, där vädret, läs vinden, visar sin styrka eller frånvaro på ett mycket påtagligt sätt. Det bästa med fältet är att hundarna också verkar trivas där. Gamla Jizza travar som hon inte gjort på många år och Igor far fram som en galning.

På fältets ena ände står det en vindsnurra, den ger mig information om varifrån det blåser, ungefär hur mycket det blåser och åt vilket håll jag ska gå, så att jag får motvind ut och medvind hem.

Vi har satt upp en ställning utanför vårt köksfönster, där vi kan mata småfåglarna. Det kommer inte att bli en billig vinter, rören med solrosfrö och nötter försvinner i en rasande takt. Jag förstår nu varför man säljer solrosfrö i 15 kg säckar, som hundmat, de mindre säckarna föreslår inte många dagar. Fågelboken har åkt fram, nu gäller det att identifiera de små varelserna också. Ännu har variationen inte varit så stor, mest är här talgoxar, blåmesar och nötväckor. En och annan skata kommer tyvärr också. Idag gästades vi en entita eller talltita och också något sparvliknande.