Harry

I går kom han hem, lilla Harry. Svart som Ville men med små vita strumpor på tårna. Han sov hela natten och klockan sex var jag tvungen att gå upp för jag tyckte att han behövde komma ut och kissa lite. Mötet med de andra hundarna har gått bra, både Jizza och Igor är snälla mot honom och de är jätteglada över den fina bollen som han fick med sig. Tur att någon kan roas av bollar. I dag har vi redan varit på vår första upptäcktsfärd, vi har varit till klubben och träffat ett par snälla hundar och klubbkamrater, vi har varit till djuraffären och handlat hundamat, visserligen sittande på mattes arm men med stora intresserade ögon. Nu sover den lilla vid mina fötter och i kväll kommer barnen på middag så då blir det nya intryck. Han verkar så trygg och lugn, men jag gissar att så fort han har aklimatiserat sig så blir det full fart. Nu har jag anmält oss till valpkurs i mars hos Emma och Frida.

Det är omtumlande och lika spännande varje gång man har en liten valp i huset. Det finns ju önskemål om att vi ska valla så nu måste jag hitta tillgängliga får någonstans. Jag ska höra mig för på aussiehemsidan om de har något bra förslag.

Det är inte heller helt lätt att ge de andra två, framför allt Igor den tid han behvöer just nu, men vi får försöka hitta promenader för dem, när husse kan var barnvakt till den lilla.

Ville änglahund och Harry en ny liten stjärna

Nu har Ville vandrat över regnbågsbron till det land där han inte längre har ont.

Tänk att en liten hund kan sätta sådana spår i en ens tillvaro som han hann göra på bara några månader. Han var en unik liten varelse på många sätt, väldigt glad men också väldigt oroad över en del situationer. Fort lärde han sig de andra hundarnas olater men också de goda sidor som de visade för honom, bla att möta främmande människor.

På lydnadsplanen gick allt så fort, jag hann knappt med så snabbt tyckte jag att ha lärde sig lydnadsmomenten men det han inte gillade var att apportera, jo det han gillade att bära, det var matskålarna i metall. Vet ni hur mycket det låter när man tappar dem i golvet, det ljudet har jag saknat idag, det har varit tyst, tyst. Han hade också en matklocka i magen, när det blev matdags blev skramlet med matskålarna mera intensivt och det fanns ju tre skålar att bära runt och tappa i golvet. Hans suckar när han flyttade sig på golvet är borta och jag har förstått att de suckarna berodde på attt han hade ont och behövde byta ställning, men helst inte ville, för det var suckar som ingen annan hund har haft.

Vi kommer alltid att minnas dig Ville!

När jag förstod att Ville inte skulle få stanna hos oss bestämde jag mig för att att det snabbt skulle komma en ny liten aussiepojke till vårt hus igen. Vi har tittat på och beslutat oss för en liten stjärna från kennel Crofter Holdings som kommer hem till oss redan till helgen. En svart, nästan som Ville så nu ska vi börja om med allt vad det innebär att ha en åttaveckors valp i huset. Nattvak, kiss och bajs och vassa valptänder men också det ansvar det innebär att ge en ny individ de bästa förutsättningar till ett långt och lyckligt liv.

Välkommen till oss lilla Harry (Crofter Holdings Henry)!

Blött och grått

I eftermiddag ska vi träna hundar på ny plats. Vi ska åka till garaget vid Älvsjömässan, där vi har förstått att flera gäng tränar sina hundar. Där får vi i alla fall vara torra uppifrån och underifrån.
På morgonpromenaden i skogen i dag hade det behövts hydrokopter, det är väl såna som går på is och vatten. Vad jag är glad åt mina Icebugs, jag går stadigt till och med när det är som nu riktig skridskobana i skogen.
Nu misstänker jag starkt att det är slut på promenaderna med Meki för ett tag, för i morse berättade Igor och Ville att hon nog snart ska till att löpa. Tammi var ingen rolig lekkamrat, det var allvarligare saker som skulle utrönas med Fenja, fast hon var inte riktigt trakterad av uppvaktningen ännu.

Det ska bli intressant att pröva de förslag till förändringar i träningen som Anne Dahlin föreslog, det kändes väldigt rätt, också om jag kommer att ha svårt att ta till mig en så stor förändring i sättet kring belöning/ej belöning. För Igors del tror jag att det blir bra, för jag borde nu bli tydligare för honom när jag inte tycker att det han gör är rätt. Vi måste också fundera en del på vad som är riktigt stor belöning för honom.

Hemma igen

Nu har vi varit på en blixtvisit i Finland, d vs en kryssning tur och retur Helsingfors och sedan en biltur i Finland till staden Ekenäs tur och retur. I Finland var det snö, -2 grader och ett härligt vinterväder. Vi träffade min mor 97,5 år och mina syskon över en bit mat och kaffe.
Båtresan gick bra förutom att det gungade rejält på fredagnatt och att det är svårt att sova i hytterna.
Hundarna stannade hemma med hundvakt. I fredags kväll tyckte Ville att det var tråkigt och satte sig att yla en liten stund men sedan har det gått bra. Vi skämmer bort honom just nu så han hade fått sitta i soffan på kvällen med Christine.
Hundarna var jätteglada när vi kom hem i morse och nu ligger de vid mina fötter. Jag tror inte att de kommer att vika från min sida på hela dagen.
Vi bor på ett berg och har en ganska brant backe upp till vår tomt. Den är nu som en riktig iskana, avskyvärt. Jag har saltat men ändå är det omöjligt att tro att man ska kunna gå ner till gatan utan att ha dubbar under skorna. Ännu har jag i alla fall lyckats köra upp bilen. Trots att jag inte gillar det här blöta vädret hoppas jag att det stannar så länge så att isen har en chans att smälta i vår backe.
Tanken på att träna hund i blötan känns oxkså väldigt avlägsen, idag får det bli en promenad i skogen och inget mer.

Ville

Nu har jag tagit det fruktansvärda beslutet att Ville ska få flytta till hundhimlen till sin syster. Nu har han inte velat stödja på sitt ena bakben på mer än en vecka och han gråter när han ligger och vilar trots att han får full dos Metacam. Det har inte varit lätt men jag tror att han inte kommer att få ett bra liv ständigt i koppel och med smärta?

Stina, det är inte ditt fel, du har inte gjort något fel i valet av hundar i din avel, sådant här kan hända, ibland spelar generna oss ett spratt och det blir fel. Jag har under de här fem månaderna som Ville varit med oss haft en så mysig aussiepojke som har varit så arbetsvillig och älskat arbetet både i skogen och på appellplan. Jag är övertygad om att vi snabbt skulle ha tagit oss fram genom klasserna om allt hade varit bra. Vi kommer att sakna honom länge när han inte finns hos oss längre och jag vet Stina att du tänker mycket på oss under de här dagarna. Tack för att vi fick ha Ville hos ett kort tag. Jag hoppas att du orkar meddela Hanne det tragiska beskedet. Jag hoppas också att de övriga syskonen ska få långa mysiga liv tillsammas med sina ägare.

Lydnadshelg

I helgen som gick var Igor och jag på ett lydnadsläger. Tanken vara att jag skulle köra båda hundarna växelvis, men lilla Ville var så halt i helgen så han fick vara hemma med husse i stället.

Det var en spännande helg

Lördagen ägnade vi åt basfärdigheter, Emma och Frida poängterade vikten av att ha grundfärdigheterna sitt, ligg och stå stadigt förankrade innan man går ut och kedjar dem till olika moment. Tänkvärt. Så nu tränar vi sitt, ligg och stå på skogspromenaderna i grupp.

På söndagen arbetade vi med olika moment, jag tragglade lite med rutan och fjärrdirigeringen som jag har problem med. Hoppas att vi nu med lite nya råd kan ta tag i träningen och komma vidare, nu har vi stampat alldeles för länge i dessa moment.

I går eftermiddag träffades sökgruppen för lite lydnadsträning i snögloppet, det var roligt att ses igen. Tyvärr blev träningen lite rumphuggen för Karin för två av oss var tvungna att åka för andra aktiviteter.

Villes hälta blev lite bättre i går men nu efter att han sprungit på förmiddagspromenaden är han ganska halt igen. Nu ger jag honom Metacam för att han ska ha lite mindre ont.

I går kom det en löptik på besök precis när vi skulle avsluta vår promenad. Igor fick jag in i bilen men den lilla Ville han steg på, men var lite för snabb så allt hamnade vid sidan om. Nu vet jag vad han är kapabel till fastän han bara är 9 månader.

Ville

I går eftermiddag ringde så veterinären för att berätta vad vet Möllermark tyckte om röntgenbilderna vi tog förra veckan. Det gör inget beslut lättare.

Handleden var normal och nu har han inte längre någon hälta på frambenen i alla fall.

Höfledskulorna som var plana i stället för runda kan räknas inom normal avvikelse coh det ska inte påverka honom i hans rörelsemönster och inte heller ge smärta. Det är i det området som muskler och senor fäster. Den vänstra höftgropen är däremot för grund, hur grund den kommer att bli är fortfarande svårt att säga eftersom han bara är 9 månader, men ett höftledsfel kommer han att få. Det skeva bäckenet finns också kvar och det verkar som det kommer från ryggen som eventuellt är sned. Den ser sned ut på bidlerna, man kunde inte dra honom rak fast han låg i vaggan på röntgenbordet. Veterinärerna vill nu att vi ska gå vidare med en mgnetröntgen på ryggen och se om han har något fel där och sen gå vidare utifrån detta resultat. Den skall göras i Strömsholm.

Nu vet jag inte längre om jag vill vara med. Kommer Ville att bli bra, kommer han att kunna röra sig som en aussie, kommer han att orka med all eventuell rehabilitering som det kanske blir efter en eventuell operation, och inte minst vad kommer allt detta att kosta.

Han är så go, vi tycker så mycket om honom, vi vill inte att han ska behöva lida eller ha ont, vi vill att han ska få arbeta, springa, leka och busa precis som en aussipojke ska.

Under helgen ska vi försöka fatta ett beslut om hur vi ska gå vidare. Just nu tror jag att jag inte tänker göra någon MR utan Ville ska få vara hos oss så länge han fungerar och kan vara en glad aussipojke. Det kan bli månader men det kan också bli år om det inte blir värre än det är just nu.

Jag ska inte blunda för vad som händer och jag ska hela tiden försöka tänka mig in i vad Ville som hund skulle vilja och jag tror inte han vill gå i koppel och ha ont bara för att få finnas hos oss.

I går kväll berättade flera personer på klubben om vilket bra jobb man gör på Strömsholm och jag vet att det finns många hundar som kommit tillbaka till ett bra liv efter ryggoperationer men jag har också vetskap om motsatsen.

Om jag ska gå vidare i undersökningar måste jag också ta kontakt med mitt försäkringsbolag för jag är inte heller säker på att försängringer täcker kostnaderna på Strömsholm.

Hur jag än vänder mig har jag ändan bak!

I morgon och på söndag ska Igor, Ville och jag gå lydnadskurs hos emma och Frida. Lite roligt mitt i allt tråkigt.

Söndag

Nu har jag legat av mig i skrivandet ett tag och det beror på att det har varit fulla dagar av annat.
I tisdags var vi i skogen och promennderade med Karin, mina hundar sprang som tokiga och när eftermiddagen kom så kunde Ville inte gå. Han var så halt på bakbenen och det ena frambenet. Han gnydde och var allmänt olycklig. Jag gav honom Metacam och så ringde jag till veterinären. Vi fick en tid på onsdagen, Ville röntgades igen, både handlovar och höfter. Han ömmade också rejält när vet försökte sträcka ut bakbenen.
Veterinären kunde inte se något på handleden, ingen fraktur och det verkar inte heller som det är några ligment som är trasiga så det var ju riktigt bra. Däremot så ser hans höfter inte så bra ut. Själva kulan verkar vara för platt. På onsdag ska vet Möllermark titta på bilderna, jag vill ha besked om hur han verkligen kommer att klara sig. Han ska inte behöva ha ont varje eftermiddag för att han har fått springa på förmiddagen.

Nu är det +grader igen och det känns bra att träna ute. Nu känns det som både måndags, onsdags, fredags och helgträningarna börjar komma igång, och det blir ljusare ute.

Slut på alla helger

Så är det då slut på alla helger, idag trettondagen, nu får vi återgå till någon sorts vardag igen. Jag tycker i och för sig att jag redan har börjat vänja in mig på något som ska likna vårens vardag. Jag har återupptagit träningen med hundarna och försöker träna lydnadsmoment åtminstone nästan varje dag. Det är nog nödvändigt om jag ska kunna tävla Igor i trean och Ville i ettan någongång i vår. Det är långt kvar för båda innan jag känner mig redo för en anmälan till tävling.
Sökträningen hoppas jag att vi återupptar nästa vecka då ska nog alla var tillbaka i stan igen.

Ville vilar! Vi har varit på klubben ett par timmar och han har fått träna, skälla, leka och ha lite ordning och reda. Det är kul att träna med honom och nu försöker jag att hitta hans spontana beteende och klicka dem men det är inte så enkelt. Jag tror i alla fall att ställandet kommer så sakta på detta sätt och jag tror att jag kan få in inkallning med ställande spontant från början. Han har snabba lägganden och fotgåendet börjar ta form. Om några dagar kan jag säkert få honom att hoppa också, sedan är det apporteringen, hua, han vill verkligen inte hämta eller bära saker. det enda han kampar med kopplet. Och det vet jag inte hur jag ska kunna utnyttja. Några kommandoord har jag ännu inte lagt in på hans beteenden.

Igor börjar snappa inkallning med läggande, nu har vi tränat det med godis bakom och det verkar ha gett resultat. Rutan däremot har blivit en riktig stötesten. Han springer framåt till en kon och sedan lägger han sig och ser nöjd ut. Han tror helt klart att han själv vet hur momentet ska se ut. Har inte beslutat hur jag ska tackla problemet. Fjärren måste vi ägna mer tid till, han tar gärna ett steg framåt vid ställandet så fort jag förflyttar mig ifrån honom. Det verkar vara samma bekymmer som vanligt. Igor vill jobba nära mig.

Sökträning i vinterkyla

I dag träffades vi fyra kvinnor med hundar för att träna sök i vinterkylan. Termometern visade 10 - och solen sken när jag packade in mig i en massa kläder, placerade ryggsäck och hundar i bilen för att åka till SSBK.
Vilken färdväg det egentligen är. Man åker över en bro, på den fina isen sitter människor och pimplar och några har redan tagit på sig långfärdsskridskorna för en tur på den nästan snöfria isen. Efter bron kommer golfbanan med sina vackra kullar och därefter Ågesta gård med sina hästar som står ute året runt.
På Södra var det full aktivitet redan klockan 11. Många tränade i kylan på planerna, många satt säkert också inne stugvärmen medan andra gick promenader med sina hundar. Det är aldrig stilla på SSBK, men det är förvisso en stor klubb med många aktiva medlemmar.
Jag började med Igor, i dag var det en sån där bra dag när allt flöt så bra som det bara gick. Igor var koncentrerad, inget flams, raka skick och sökrullen bar han med sig ända in till mig. Det är så roligt att jobba med honom när det går så här bra. Nu ska jag våga mig på att köra tomslag igen.
Ville-pill är heltänd på att få gå ut. Jag ser på honom att han precis vet vad han ska göra, men har inte kommit längre än till hittaövningar eftersom jag inte får honom intresserad av sökrullarna. Jag har skrivit förr om att kanske försöka med skall men jag har ännu inte gjort slag i saken. Måste nog lära honom skälla på kommando.
Annars tycker jag att det är svårt att träna ute när det är så här kallt, fingrarna blir stela och det går inte att fixa med godis, leksaker och annat som behövs för att träningen ska flyta på så det blir mest promenader just nu.

Fredagsträning

I dag på årets andra dag var det riktigt många som hade hittat ner till klubben för att träna en stund i det härligt soliga vintervädret med ca - 8 grader.


Det blev kaffe i stugan och lite allmänt helgprat, det är roligt att träffa klubbkamrater och byta några ord i all vänlighet.


Träningen då, jag traglar med Igors inkallning med läggande och nu med godis bakom. Det är det som verkar gå allra bäst, då får vi fram ett snabbt läggande utan en massa steg efter det att han har hört kommandot. Visserligen vill han gärna stanna i stående men det får vi försöka arbeta med. Jag tycker det känns bättre att han stannar än att han går fem- sex steg mot mig innan han lägger sig. Rutan traglar vi med, jag har nästan börjat om med skick nära och fösöker klicka när han är i rutan. Vi traglar vidare. Idag blev det inte så mycket mer.


Ville är olydig, en riktigt liten trotspojke. Han lämnade mig på plan för att springa och leka med hundar en bit bort. Någon tillsägelse lydde han inte och när jag la ner honom vred han sig ur mitt grepp och sprang tillbaka till hundarna. En ny tillrättavisning från mig och tillslut fogade han sig coh då var hans välpåklädda och klumpiga matte varm och rosig på kinderna, mössan hade flugit sin kos, vantarna likaså och hur roligt är det då att bli glad och gå tillbaka till träningen på plan. Men det gjorde vi. Idag blev det lite fotgående, lite stannaövningar och lek.


Vi avslutade träningen med en skogspromenad med Carin och hennes hundar och här ett kort jag tog av två små västgötar i skogen.
Ystra balanserar högre upp än man kan ana på kortet.

Nytt År och nya ambitioner och mål-

Här kommer en liten nyårsdagshälsning från skogen. -7 grader, strålande sol med långa skuggor. Vinterdagen kan inte vara bättre! Taget med mobilen.

Så har då nyårsafton 2008 lagts bakom oss. Här firades nyårsafton med en superb middag tillsammans med barnen.

Nyårsaftonsförmiddag hade vi sökträning. Igor fick arbeta och det gick som vanligt hyfsat. Tyvärr var han orastad innan vi gick på söket så vi fick olydnand med kissning under arbetet. Men det måste jag ta på mig. Nu verkar det som han inte längre skuffar till figuranterna när han kommer fram och det är skönt. Han slarvar med lösrullarna och släpper dem gärna innan han kommer fram till stigen så det får vi väl börja bråka om så småningom. Vid ett tillfälle igår hade han både den fasta rullen och lösrullen i munnen på väg in till stigen.

Igor har ju visat tendenser till att vara berörd av skott den senaste tiden så jag var lite orolig för hur nyårsafton skulle bli. Den gick över förväntan. Visst fick jag reaktioner från alla tre hundarna men ingen satte ner svansen och avbröt vår aktivitet. Både Jizza och Igor skällde på raketer och smällare som var riktigt skarpa. Ville deltog mest lite bakom.

När tolvslaget närmade sig tog jag fram köttbullar som jag sedan slängde runt i rummet som hundarna fick leta efter och de tog överhand över raketer och annat.

För övrigt tyckte jag att det var mindre fyrverkerier i Trollbäcken än det brukar och redan vid 0.30 var det tyst.