En så seg vår

Varför blir det aldrig riktig vår, en sådan där solen värmer och man kan klä av sig och se fram emot sommaren. Snart börjar jag tro att sommaren blir kall precis som vintern och våren.
Vi försöker träna, men det känns nästan mer som kräftgång och jag är övertygad om att det beror på mig själv. Jag har så många dubbelkommandon i mig så att hundstackaren inte kan förstå vad som är rätt eller fel. Vi tränar moment och moment och moment och någon gång ska jag förhoppningsvis se resultat. Några ser mer lovande ut än andra, vittringsapproteringen tex den går ganska bra, de allra flesta gångerna tar han rätt pinne, inkallning med ställande och läggande (vågar nästan inte säga det) börjar fungera, fastän långsamt, likaså metallapporteringen, men rutan den blir bara värre, hur ska jag få honom att förstå att det han tycker är rutan, inte är det jag tycker är rutan.
Vi har haft en lång period av ett fruktansvärt pälsfällande och än är det inte slut, inomhus har vi en gråvit matta av lösa Igorhår, om man bortser från dem som sitter på våra kläder. En liten vänlig strykning längs benen innebär en ny stil på byxorna, mes liknande en mohairmatta. Jag hoppas att det snart tar slut.
Nu ska husvagnen ställas i ordning för snart ska det bli husvagnsturer igen. Jag ser fram emot dem. De ger en avkopplig från det vanliga livet.