På väg mot nytt år

Solen skiner och jag kan ana att det har blivit ljusare ute. det kommer nog en vår efter den här vintern också. träden är behängda med rimfrost och det är - 4 grader, det kan inte vara bättre vinterväder.
Nu har vi börjat ta tag i träningen igen, jag har masat mig ner till klubben i mellandagarna för lite lydnadsträning på plan. Det känns långt, långt tills det finns något att tävla med igen. Igor och jag har kört fast på treans moment och lilla Ville tror jag aldrig kommer att apportera.
Varför tränar jag så lite apportering då? Vi ska börja med klickerträning inomhus.
Jag har i alla fall börjat med att leka med Ville på plan med leksaker på snöre för att få honom att gripa och kanske göra en ansats till apportering när jag slänger iväg leksaken, men ännu så länge får jag hämta leksaken själv, sedan kan han leka med den.
Någon skogsträning har vi inte ägnat oss åt, men det får bli när alla helger har försvunnit.

God Fortsättning

Så var då julafton avklarad, mycket mat och trevlig samvaro med två av familjens söner, den tredje firade jul i Indien med sin far. I år tyckte jag att jag fick den rofyllda julen som jag så länge längtat efter. Ingen stress, inget jäkt, maten handlades i god tid och också de få julklapparna. Man måste inte vara många, det går bra att vara få vid julbordet också, det kan jag faktiskt konstatera. Man gör julen så trevlig som man vill ha den.
I dag på juldagen, i det underbara vintervädret - 2 grader och vindstilla, har jag låtit hundarna få lite extra stimulans, vi har tränat lydnad för första gången på länge nere på klubben. Det var riktigt roligt, nu ska jag ta tag i träningen igen. Det var inte bara jag som var ringrostig, Igor och Ville var det också.
I morse åkte jag till golfbanan och tog en långpromenad, där sätter hundarna verkligen full fart på de öppna fälten. När vi åkte hemåt igen hade polisen kontroll både mot centrum och ut från centrum. Jag antar att några som tagit för många snapsar och suttit och haft trevligt för länge på julafton fick sin juldag förstörd. Tur att jag inte var en av dem.

God Jul

God Jul

önskar jag alla läsare av bloggen.

Så här trivs mina hundar och jag.

Nu ska vi summera året som gått och sätta upp mål för 2009.

Ingen fredagsträning

I dag valde jag bort fredagsträningen, jag var för bekväm för att gå ner och träna i regnet. Det har regnat hela dagen.

Här fortsätter vi med koppelpromenaderna främst för Villes skull så att hans ben ska få vila, men också för att jag inser att mina hundar, åtminstone aussisarna behöver mycket mer koppelpromenader. Det är bedrövligt så illa det är! Båda två drar och springer från höger till vänster, rycker till och trasslar in sig i kopplet. Nu kan jag få Igor att gå ganska bra men då får jag ha ett riktigt hårt tryck på honom och det känns ju inte så kul.

Ville är en riktigt oförskämd liten rackare, han skäller på hundar vi möter, han hoppar och biter i sitt koppel eller i Igors koppel, han biter mig i smalbenen coh vill definitivt inte lyssna på mig. Så här blir det när man sätter hundarna i bilen och åker till skogen eller ängar där de kan springa lösa. Jag har redan valt att gå med Jizza ensam men nu får jag gå med alla ensamma, tre promenader, gissa om det känns roligt, mina benhinnor har börjat kännas ömma, inte är jag van att traska på hårda trottoarer i den här utsträckningen. Mörkt är det också.

Därför får det bli en snöbild, visserligen från november men den liknar mera jul än vädret utanför fönstret.

En vecka till jul och inget badrum!

Damm, damm, damm, det är vad som finns hemma hos oss just nu. Lagret är så tjockt att jag snart får skära luften för att kunna röra mig härhemma. När golvläggarna rör ihop sitt flytgolv, till det som ska bli ett badrum, ligger dammet som en rök inomhus. Det enda jag kan tro att det blir så fint som jag hoppades på när vi startade projektet renovera badrum.
Dyrare än planerat har det också blivit för naturligtvis upptäcktes det fukt under golvet som hantverkarna och försäkringsbolaget har skilda uppfattningar om varifrån det kommer. Jag varnar alla för Moderna försäkringar, billiga, men dyra eftersom de inte betalar ut det som de rätteligen borde betala för.
Ville har särskilt roligt eftersom hantverkarna lägger ifrån sig saker som han tycker är roliga och då bärs de till hans lilla (läs stora) förråd på den mjuka mattan i vardagsrummet. Nyss lät det konstigt och då lämnade jag datorn och han hade hittat viktiga delar till den nya golvbrunnen, men jag tror att den inte han få så många bitmärken så den förhoppningsvis går att använda. Nu har vi en Villegravitation i badrummet också. Igår höll Jizza på att sätta sina fotavtryck för hantverkarna hade glömt att stänga dörren till badrummet när de gick och Jizza var nyfiken på förändringen, men jag hann före!
Det värsta med vattenskador och annat som har hänt sen de började rivningen är att tidsplanen med hela bygget kraftigt har försenats. Vi hade blivit lovade ett badrum till jul men nu blir det ett badrum efter helgerna! Ingen extra dusch har vi heller, jag kan ju smyga iväg till barnen men det kan inte G eftersom han är rörelsehindrad. Men tänk, det finns en vän i nöden som har lovat, och gett oss tillfälle att duscha på deras arbetsplats där vi kan köra in rullstolen på ett bra sätt. Men nog finns det risk för att julen i dethär huset är lite skitigare än vanligt, både mänskligt och materiellt.

Alldeles nyss rymde mina tre hundar, hantverkarna fick en nyckelknippa, med många nycklar på, och den är Jizza jätterädd för, minnen från Tomas Molin träning, så hon öppnade två stängda dörrar, sprang ner på vägen, med de andra två i släptåg, lyckades jaga upp en katt i ett träd och skälla på grannens hundar (hatobjekt) innan jag fick hem dem alla igen. Varför lär jag mig inte att Jizza kan öppna dörrar om hon vill. Nu är jag rosenrasande också!

Vi har påbörjat koppelträning med pojkarna, nu ska det promeneras i koppel varje dag, dels för koppelträningens skull och dels för att Ville har stukat ett framben så han får inte springa lös för tillfället.

Nu skiner i alla fall solen och det är nästan vårvarmt ute. Snart går vi mot ljusare tider.

Sol och underbart

Vilken måndagförmiddag, solen skiner och temperturen är strax under 0 grader och vindstilla. Då tycker jag att vintern är som bäst. Skogen var underbar i morse och det kändes så lätt att gå morgonrundan. Det verkar som hundrna också tycker att vi kan vara ute i stället för att jag sitter vid datorn. Det är riktigt oroligt runt mig just nu. Det känns nästan som om vi borde försöka åka ner till klubben och träna lite i eftermiddag.



Vi har också upptäckt vilken härlig promenad man kan få på golfbanan. Hundarna får springfnatt på dom stora öppna ytorna och där kan man gå till och med när det är mörkt. Jag ska bara införskaffa små lampor att hänga på dem så jag kan ana var de är någonstans. Jag kanske ochså borde lysas upp för Jizza har tappat bort oss vid två tillfällen när vi gått där i mörkret.



Förutom träning för tävling måste jag ta tag i allmänlydnaden med alla tre igen, ingen av aussipojkarna kan gå i koppel, det dras, det lyssnas inte och jag går upp i atomer. Nej det får bli stadspromenader med Meki på kvällarna. Det blir nog också bra för rundören på matte.

Ruskväder

Nu känns det som jag har gått i stå. Ingen träning bara promenader i skogen. Kanske måste det finnas sådana perioder också i hundvärlden. Jag misstänker att min lättja kommer att stå i sig tills det blir lite torrare (kallare) ute. Så jag ser fram emot januari, då ska jag ta ny fart. Jag har anmält mig till en lydnadshelg med Emma och Frida i januari och sen har vi bokat tider med Anne Dahlin som ska ge Karin, Meki och mig nya infallsvinklar på vår fortsatta träning.

Det ska blir roligt att ha henne som mentor ett tag framöver.

Lite sökträning ska det i alla fall bli för Ville i helgen. Vi ska gömma oss i riktiga gömslen, det ska bli spännande att se hur de här unga hundarna löser detta. Ännu har vi inte kommit någon vart på beslutet om han ska bli en skallhund eller hur jag ska få honom intresserad av att hämta sökrullen. Jag måste ju få honom att apportera saker men ännu har vi inte lyckats.

Ville hos Möllermark

Nu har vi varit hos Möllermark för att få ett utlåtande om Ville och hans bakben. Glädjebesked så här långt. Hans lustiga bakdelsföring beror sannolikt på att han är mycket trång bak och troligtvis har gången ingenting med dåliga höfter att göra!

Veterinären tyckte inte att vi behöver röntga honom förrän vid ett års ålder och att han får fortsätta träna och leka precis som tidigare.

Ville är öm i benhinnorna men det tyder mer på växtvärk än på något annat, så nu fortsätter vi fram till ett-årsdagen med full tilltro till att han mår bra.

I dag vägde ville 20,3 kg, han är nu fem kg lättare än Igor men i stort sätt lika hög.

Lite bilder från inneträningen i måndags på lilla Ville.

Stora Stockholm och Aussikalendern

Så var då årets sista utställning avklarad. Det har ju bara blivit två på grund av Igors utslag av fästinghalsbandet i somras.
Vi nådde nästan ända fram till vårt mål, ett cert, det var bara en amerikansk import i vägen. Igor blev tvåa i öppen hundsklassen. Domaren delade bara ut två Ck bland alla juniorer, unghundar och öppna hundar och Igor var den ena och importen den andra.
Här kommer kritiken.
Maskulin hane.Välskuret huvud med bra proportioner. Lågställd helhet. Bra hals o rygg. En aning lång i länden. Bra kors. Mkt bra bröstkkorg. Bra benstomme och tassar. Bra skuldra. Välvinklad bak. Rör sig bra med mkt bra påskjut. Trevligt temperament.

Sen köpte vi Aussikalender och se där finns en bild på Ville och Igor under november månad. Det var trevligt.

Nu är vi tillbaka i vardagen igen.

Hundar i damm

Här hemma är det dammigt, tassarnas spår syns på golvet och jag kan skriva deras namn på alla ytor som finns. Så blir det när man river ut ett badrum och har ett hus som i princip saknar dörrar som går att stänga. Dessutom har vi fuktskador så nu är det tveksamt om vi får något badrum till jul. När jag avslutar skrivandet måste jag ta fram damsugaren och försöka ta bort det värsta dammet från golvet i alla fall. Det blir inget gjort i badrummet förrän på måndag.

Det är roligt att se hur olika hundarna beter sig när det kommer främlingar till vårt hus. Det skälls redan när bilen kör upp på tomten. Ville och Jizzza är hysteriska, Igor mer avvaktande och tyst. När folk kommer in börjar Igor kråma sig, drar upp läppen, skrattar och försöker vara till lags, samtidigt som han håller lite avstånd. Jizza vill gå fram till alla för att bli klappad och Ville han skäller, med sitt allra gällaste skall, någonstans bakom mig och försöker någon gå mot honom backar han snabbt. Han vill gärna gå fram och lukta på alla främlingar men sedan får det vara bra. Han fortsätter också att skälla efter det att Jizza har tystnat och han är orolig i princip så länge de främmande är kvar inne.

I dag har jag avstått från vår fredagsträning. Dammsugningen fick större prioritet, så det blev en runda i morgonskogen som vanligt i stället med lite inkallningar istället. I morgon blir det badning, föning och kamning av Igor som ska ställas ut på söndag. Tur att jag har vänner som ställer upp och lånar ut sitt badrum för hundbad och mattedusch, alla som har hund vet hur blött det blir efteråt. Sedan får det bli koppelpromenader för hans del fram till söndageftermiddag.

Skitiga tanter

När man rör sig , där jag rör mig är alla lika skitiga just nu. Varenda hundmänniska har grå byxben upp till knäna, jackornas nedre delar är grå oberoende av vilken färg jackan en gång hade. Jag längtar faktiskt efter lite torrare väderlek, gärna någon minusgrad så att kläderna kan se lite renare ut, åtminstone en liten stund. Inne hos oss, där tre hundar med lång päls far fram, ligger gruset och dammet som blir av jorden som faller av hundarna som en hinna över möbler och golv. Jag har för länge sedan slutat att torka fötterna på dem innan de får gå in, ska jag tvätta dem har jag istället sjöar längs golvet. Någon julstädning och framför allt julfint kommer det aldrig attt bli så länge det är såhär blött ute. Dessutom rivs mitt badrum denna vecka och allt damm som kommer därifrån kommer knappast att märkas i detta smutsiga hem.
Men inte vill jag bli av med mina tre hundar för det. Tänk om jag inte hade dem, vad skulle jag göra då.

Idag har vi haft vår sökträning. Det var den roligaste träningen på länge. Igor gick som tåget, lugnt, sansat, rakt, hoppade inte på figgarna, gick lungt tillbaka till stigen efter påvis, sprang ut på påvis med en glädje som jag inte sett på länge. Nu kan vi snart ta julledigt, så roligt var det! dessutom gick alla hundar bra idag så vi gick alla väldigt nöjda hem efter söket.

Nu har jag beställt tid till veterinär Möllermark för Ville. Jag känner att jag måste få vet hur hans höfter ser ut. Onsdagen den 10 på eftermiddagen ska vi träffa veterinären, jag hoppas att det ser hyfsat ut. Jag vet nu att Villes syster har dåliga höfter men det måste inte betyda att hans också är det. Jag tycker synd om Villes uppfödare, ett större bakslag kan man nästan inte få än att ens nya valp har dåliga höfter, när dessutom båda föräldradjuren är fria. Det här är ju hundar som inte är soffliggare precis, att bara få gå promenader är inte tillräckligt för dem och jag vet redan nu att om Ville har riktigt dåliga höfter så kommer han att få gå till hundhimlen så fort jag ser att han har ont. Ville ska inte lida för att jag gärna vill ha honom kvar. I dag har jag slutat ge honom Metacam så att vi får ett riktigt status på honom på onsdag. Usch! Inte mer om det för då börjar jag gråta.

Nu ska vi planera för söndagens utställning.

Inomhusträning i spegelsalen

Alla har det inte så förspänt att de kan träna hund i en sal med spegelvägg. Det är bara att följa hunden i spegeln och se hundens position. Jag har fått den möjligheten tack vare Meki som har bjudit in mig och några till till sitt hus för att träna hund nu när det är som jäkligast ute. Dessutom tycker jag att vi har så trevligt tillsammans. De goda råden haglar och exakthet krävs av våra hundar. I går startade vi klockan fem och hade inte vett att gå hem förrän efter att vi tittat på Fredde Steen kl 21.30. Jag sitter nu och funderar på hur vi ska kunna kompensera Meki för detta. Det blir en svår nöt att knäcka.

Ville fick den den första stunden. Lite kontaktövningar och "dutta handövningar, lite lägganden men mest av allt social lek och kamp på golvet. Tänk där sitter fem mogna kvinnor och applåderar av glädje när han tar upp en liten kamptrasa från golvet och bjuder upp till lite lek. I går kampade han för första gången riktigt bra, hurra!
Nu ska jag börja träna skall med honom, det kan i alla fall vara värt ett försök. Han kanske blir en skallhund trots allt.

Igor, han hade svårt att gå ner i varv, det var alldeles för roligt med så många härliga människor som satt och beundrade honom. Han är verkligen bara för social och överspelt i sådana här situationer. Lite stegförflyttnignar och bakdelskontroll blev det för hans del. Det som är så roligt med honom är att han aldrig tröttnar, jag tror att han skulle kunna träna hur länge som helst. Ännu har jag aldrig kört slut på honom, så att jag har sett att ha vill ge upp, han vill bara fortsätta och göra mer och mer.

Det som däremot inte går så bra är att jag gärna fastnar i momenten med för mycket belöning och för många hjälper, jag tycker att det är ruskigt svårt att veta när man ska kan/ska kräva mer och få momenten mer färdiga. Just nu kämpar vi med krypet. Jag är ungefär lika låg som Igor, hur ska jag kunna räta på ryggen och få honom att krypa trots att jag är rak?? Det är det jag menar med att fasta i en sekvens under inlärningen. Kanske är det min orutin som det handlar om, men risken är ju att hunden tror att det är så momentet ska se ut.

Nu sitter jag och väntar på hantverkare, vårt badrum ska rivas och ett nytt fint vara klart förhoppninsgvis till jul, om hantverkarna inte hittar fukt eller annat som kan fördröja bygget.

Månda , mörkt och december

Så var det december igen. Tänk vad ett år går fort. 40 aussisar ska ställas ut på Stora Stockholm. Jag vet inte vad jag ska tycka om att aussien så snabbt har ökat så i popularitet och att så många uppfödare haft kullar i år. Det brukar inte vara bra för rasens utveckling. j
Jag är i alla fall glad över de två aussiepojkarna som finns här hemma hos oss.


När Ville kom för snart fyra månader sedan var han en skygg liten hund som inte ville träffa människor. Idag springer han med glädje fram till folk, visserligen är han bara svallande glad för oss i familjen, men han har en riktigt bra kontakt med figuranterna i sökskogen också. Jag tror attt de två övriga hundarnas människoglädje har smittat av sig på honom.

I går var det Villes tur i sökskogen. Han är så bra på att gå långt ut, han har driv, han vill, men jag kommer inte längre än till hittaövningar eftersom jag inte kan få honom att apportera. Jag håller på att bli riktigt frustrerad. Han är ju en riktigt skällig hund kanske skulle jag försöka få honom att bli en skallhund men jag vet inte hur jag ska göra då. Ingen i mitt sökgäng har hundar som skäller. Lydnadsbiten jobbar vi så sakteligen med, jag har inte bråttom utan det får ta tid. Vi har nu kommit så långt att jag tar ett första steg i fotgåendet och vi har börjat med små stannakvarövningar.

Igor ska ställas ut på söndag. Han är ganska tunn för tillfället så han kommer säkert inte att gå så bra, men det gör egentligen inte så mycket för jag tycker att han är fin ändå.

Nu har jag tackat ja till att gå SBKs instruktörsutbildning som startar i vår. Det ska bli spännande. Jag ser fram emot de nya kunskaper kursen kommer att ge mig.

I kväll ska vi ha inomhusträning hos Meki igen. Det ska bli roligt.