Ville

Nu har Ville bott in sig i familjen. Tänk vad fort man lär sig leva med varandra och vad olika varje individ är. Nu har vi tre helt olika hundar fast två av samma ras. I mångt och mycket är Ville Igors totala motsats. Den här bloggen ska få handla om Ville eftersom hans uppfödare gärna vill veta lite mer om hur vi har det.

Ville är nu en fullgod hanhund med två testiklar i pungen. Det hade varit lite si och så med det fram till han kom till oss, men här trädde manligheten fram. Fast det märks inte när han kissar ännu. Inte heller tycker han att det spelar så stor roll var han kissar och bajsar. Är inte dörrarna öppna ut till trädgården går det lika bra att uträtta sina behov inne och med förkärlek till den äkta mattan i vardgsrummet, så det blir snart kemtvätt av densamma.

Han är en mammagris, som han visar på ett roligt sätt, han låter som han gråter, som han är världens olyckligaste hund som finns på jorden.

Varje morgon börjar numera på ett annat vis än tidigare, det har kommit in en Villeceremoni i uppstigandet i huset. Så där vid 5,30 vaknar han och väcker mej genom att ställa sig upp vid min huvudända och krafsa mot mitt ansikte med tassarna samtidigt som han piper. Då öppnar jag altandörren och kryper tillbbaka i min säng. Han gör vad han ska, pular lite och sedan kommer han in och lägger sig igen. Nu sover vi till ca 7.15 då är det tassar i ansiktet igen, men nu tycker Igor också att jag ska gå upp. Igor hoppar upp i min säng så nu har jag en som krafsar uppifrån och en som står på golvet och krafsar och en som ligger i fotändan och morrar för hon tycker att de andra två inte har något att göra i min säng.

När jag väl fått kläderna på mig skyndar jag till vardagsrummet med Ville gråtande och bitande i bakhasorna för nu ska han upp i min famn så fort jag har satt mig i min fåtölj. Samma vända varje dag. I min famn sitter man bara en stund och gosar, sedan är det lekdags med Igor.

Vi tränar små enkla övningar, som att sitta kvar i bilens bur tills det är varsågod, att inte gå ut, att sitta och vänta och sådana övningar går in direkt. Han provar nästan inte att testa om han har sett att jag inte gillar det han gör. Jag har faktiskt nästan aldrig sagt nej till honom. Det går att bryta hans beteenden ändå.

Han är en självständig liten kille trots att han har varit rädd för människor. I vår skog gör han rejäla svängar ifrån mig, mycket längre än vad Igor vågat, så nu gör vi många övningar där jag gömmer mig under promenaderna så att han lär sig att holla koll på mig och jag försöker få honom att förstå att han inte får ha så stor fri radie.

Han skäller, på allt och alla, och det gillar jag inte. Han skäller på människor vi möter i skogen, springer emot dem, men backar sedan, han skäller när vi kommer hem och hundarna har varit ensamma. Där har han visserligen hjälp av gamla Jizza men inte av Igor. Han skäller på grannarna, usch, usch och han skäller på hundar och spöken. Jag behöver mer hjälp att få bort detta beteende innan det blir en riktig fasa för oss. Hittills har jag inte lyckats så bra, jag försöker jobba med "skvallermetoden" dvs berömma så fort jag ser att han är på väg, men jag hinner inte alltid med.

Hältan då, just nu tycker jag att han rör sig riktigt bra. vi ska på koll om tre månader till ortopeden och så får vi vänta tills vi kan röntga höfterna vid ett års ålder. Jag hoppas verkligen att det inte är något som gör att han kommer att ha ont för jag har blivit så kär i den lilla svarta gossen.

Ville har inte särskilt stort föremålsintresse, de enda föremål han riktigt gillar är papper. Försök förstå hur det då ser ut hemma hos oss. Sönderrivna tidningar och broschyren det finns det gott om. Jag ska kanske rulla en tidning kring apportbocken och börja träna apportering med tidning.

Inte heller kampar han annat än med mina strumpor som Igor bjuder upp till kamlek med. Jag har numera engångsstrumpor, för på något sätt lyckas hundarna hitta dem och dra sönder dem innan jag hinner med.