Hundar som försvann

Idag gick jag en lång promenad på Brevik med min väninna Karin med alla våra fem hundar. Solen sken och det var ett underbart väder. Hundarna sprang i skogen och njöt för fullt.
Helt plötsligt var Igor borta och när vi ropade gnällde han med ett ovanligt skall, det var inget jaktskall, utan något som vi inte kände igen. Vi beslutade oss då för att vända, vi var oroliga, var för sig, att det hade hänt honom något, jag trodde att han hade fastnat i något och Karin att han kanske hade blivit påkörd. Vi kom ner till en myr och han tystnade när vi närmade oss honom. Karin tyckte att hans ljud kom från en tomt och när Igor förstod att hon gått förbi honom skallade han igen. Jag hörde varifrån ljudet kom och släppte Jizza med förhoppning om att hon skulle hitta honom och det gjorde hon. Hon ramlade i samma djupa dike där Igor stod i vatten upp till frambenen bara en meter i från henne. Diket var så brant och djupt att han inte kunde ta sig upp. Jag drog upp honom och genast var han lika glad som alltid, hoppade över diket, sprang till Karin och sen tillbaka till mig. Under tiden lyfte jag upp Jizza, för inte heller hon kunde ta sig upp från diket. Tur att Karins små hundar inte föll i för de hade inte kommit över vattenytan.
Vad glada vi var för att vi vände så snart och inte väntade ut honom.
Det blev en dusch när vi kom hem för vattnet var helt brunt och hundarna luktade inte så gott. Så ser min duschkbin ut just nu.